Jävligt obehagligt
Jag försökte förlåta min plågoande en gång men det gick inget vidare. Vi träffades på ett café, det var obehagligt till en början men jag kände då att jag inget hade att frukta. Då kom de tillbaka igen, glåporden, hånflinen och hoten, jag reste mig för att gå, bord och stolar vältes och jag gick utan att vända mig om. Han hade fastnat kvar i det destruktiva spindelnät han själv skapat. Jag hade lyckats ta mig loss, jag var fri, trodde jag.
Min egen skuld och skam avtog, idag känner jag ingen, jag har förlåtit mig själv för länge sedan. Tiden har läkt de flesta fysiska spår, min näsa är fortfarande sned efter ögonblick av besinningslöst våld från den som jag då gav mitt naiva tonårshjärta till. Dessa spår påverkar mig inte idag men då och då likt sura illaluktande uppstötningar återkommer dock ögonblick från min djupaste och midnattsvarta minneslund. De stannar inte länge men bekommer mig en aning eftersom de påminner mig om att jag inte är helt fri.
Genom åren har jag sällan befunnit mig i omgivningar där han figurerat. Tills nu, då även han funnit "skaffa dig 3 miljoner vänner och gilla-gilla-land", ingen överraskning, jag har väntat.
Jag noterar att en efter en av "mina vänner" blir hans, i gilla-gilla-land betyder kvaliteten ringa, kvantiteten regerar, jag vet det med. Men när min man kontaktades av personen i fråga, ja då tycker jag att det börjar bli jävligt obehagligt.
Obehagligt att han efter så många år visar intresse för att beblanda sig med min familj, min man. Detta är sjukt, respektlöst och smaklöst.
Jag gissar att ännu fler i min släkt och familj kommer att kontaktas, jag kan inte göra något åt det, annat än blockera " mina vänner" eller ta bort mig själv från forumet.
Jag funderar en stund till medans obehaget kryper i kroppen och gör mig rastlös.
Tiden läker inte alla sår, döljer inte alla spår...
Usch, ja ibland är inte Facebook så bra... Själv tog jag bort några "vänner" häromdan, sen de uttryckt alldeles för rasistiska åsikter för min smak.
Kramar om dej, vad det än är du varit med om.
Tack också, för att du bryr dig!
Men usch, vilken dåre!!! Förstår att du känner obehag. Vi måste boka in en vindejt snart så vi kan stöta och blöta!
Kram
En väldigt berörande historia. En väldigt vanlig också skulle jag tro, den finns nog gememsam med många. Dvs gamla jobbiga saker som tiden naggat kanten av... FB är lite läskigt för där dyker det förflutna upp, det som många ggr kan vara frapperande kittlande och ibland helt tvärtom. Kallt, cyniskt, destruktivt vanebildande... FB har nog skapat nya dilemman runt sådant man velat begrava för gott. Jag blev vän med en gammal förälskelse sedan 17års åldern, det kändes ju väldigt spännande, men insåg ju att det var då och nu är nu och magin får bara stanna i minnet. HOPPAS denna typ ger upp, förstår det är obehagligt men DU är den starka nu. KRAM Milla
Åsa: Tack detsamma:)
ST: Ja det måste vi, när? Snart hoppas jag.
Milla: O ja detta borde vara preskiberat med tanke på tiden som gått. ingen fara jag fixar detta. Kram.
Hua jag ryser i hela kroppen när jag läser det här. Låter nästan som du beskriver mitt ex. Som jag försökt radera ur min närvaro. Trodde också att jag levde säkert tills för bara något år sedan då jag upptäckte att han fanns närmre än jag trodde.
Hatar att känna mig begränsad för det är precis som du säger.
Tiden läker inte alla sår, döljer inte alla spår...
Han vet var jag står och jag kommer inte ändra mig hur mycket han försöker...
