Ett misstag
Jag fick ett hemskt brev från skolan förra veckan, det knockade mig känslomässigt fullständigt. Jag kände bara att nej nu orkar jag inte mer. Jag kunde inte sova, jag grät värre än Lilleskutt, stirrade periodvis alldeles för länge i taket och kände mig bara helt matt.
I Lördags försökte jag rycka upp mig, tog på mig lite smink, ett påklistrat leende, leosjalen (har alltid ägt en leopardsjal men nu är jag minsann inte ensam, tror halva Stockholm klär sig i leomönster nu), favoritväskan och följde med familjen på bilutställning och hade en trevlig dag, eftermiddag och kväll.
Söndagen var lugn med massor av spel och lek hemmavid. I morse gick jag med tunga steg till skolan, inget kändes bra, hur skulle allt bli, jag vågade inte tro att det det allvarliga brev jag fått hemskickat skulle vara ett misstag...
Men det var det visade sig, ett katastrofalt misstag från skolledningens sida. Just nu känns det som om jag vunnit högsta vinsten på lotto, i eftermiddag ska jag köpa champagne och skratta medan jag tittar på min man som själv får dricka upp den. Jag är så lättad, har moln under mina fötter. Just nu orkar jag inte vara arg över det faktum att skolan gjort min familj illa i onödan och att vi borde få en sjungande ursäkt från skolan. Näe idag är jag bara glad...
Rödsprängda ögon
Graviditeten börjar närma sig vecka 31, inte så lång tid kvar nu och det är full fart på lilla loppan i magen. Hon glädjer mig varje dag, snart åttaårige sonen likaså.
Livet jäklas dock igen och stinn på hormoner gråter jag mest varje dag, tänk detta som borde vara en tid av lycka och glädje.
Jag tror att jag mumlat om detta tidigare så jag ska inte bli långrandig annat än att förklara att livet som förälder till funktionshindrat barn periodvis upplevs värre än att stekas levande i en helveteshåla. Nu är vi inne i en sådan period igen, jag är så less, trött och slut just nu på både myndigheter och skola.
Tänk att det är så här det ska vara, år ut och år in, jag vet människor som ger upp för mindre motgångar, hur mycket är det tänkt att man ska mäkta med. Som om funktionshindret i sig inte vore nog. Idag är jag trött, har rödsprängda ögon och tycker att livet känns förfärligt orättvist.
I helgen ska jag mysa med min familj, låtsas att vi har det bra och är alldeles normala. På måndag ska jag ta tag i skiten igen, ringa alla tröttsamma samtal, ta emot all skit och alla oförskämdheter för att min son skall få det han har rätt till. Inga konstigheter, vi är inga paragrafryttare som skriker och gapar efter mycket ska ni veta, bara att vår son får rätt till samma start i livet som barn utan funktionshinder får
Over ´n fucking out...