Desperata Hemmafrun

Igår besökte vi Stalands och blev en fåtölj rikare. Min kära make blev minst sagt förvånad över att jag tyckte om precis samma stol som honom och att vi slog till direkt.

-Visst gick detta smidigt. (Jag)

-Ja verkligen. (Mannen)

-Ibland måste man bestämma sig helt enkelt. (Jag)

Jorå, jag utelämnade dock att jag tittat och provat fåtöljen för ca ett år sedan, funderat "ett litet tag" och nu då äntligen accepterat den. Nu får vi dock vänta på stolskrället, någon gång i Augusti anländer den, mig gör det inte så mycket, två månader hit eller dit.

Bild: På fåtöljen, den svarta med en fotpall också som man ser på bilden i bilden.

Både jag och sonen var aningens skeptiska till att strunta i traditionen och inte fira midsommar i min mors stuga i norrrland.

Men det blev ju en helt fantastisk dag och kväll här i Stockholm hos vännerna på deras gård ute i solen. God mat och glada vuxna och barn. Faktiskt den bästa midsommarafton på mycket länge, fast det tänker jag så klart inte berätta för min kära mamma som säkerligen kände sig ensam i stugan detta år.

Vädret var underbart och vännerna likaså, guh vad jag har saknat dem allihop, mest min fina, fina vän A-M. Ska aldrig stänga in mig och hålla mig undan dig igen.

Tusen tack för en perfekt dag och kväll.

Idag var det jag som var piggast i familjen, så sugen på frukost, väntade och väntade och till slut vaknade sonen efter en rekordsovmorgon fram till tio. Mannen masade sig upp han med och vi mumsade frukost tillsammans.

Nu regar det en aning, allt är stängt, jag känner mig rastlös och vill hitta på något, vi får väl se vad det blir... Ha det gott där ute.

Äntligen har sommarvärmen kommit så pass att man kan sitta ute även om kvällen. Igår grillade vi på balkongen.

Idag kommer ingen att spilla på somriga bordsduken, vi är nämligen bortbjudna hela dagen och kvällen.

Denna midsommarhelg stannar vi i huvudstaden och min son ska få reda på att det går alldeles utmärkt att inte fira i mormors stuga som vi annars alltid brukar göra. Nu ska jag försöka piffa till mig en aning och vill önska er en fin och härlig midsommar.

Kram/ Mia

Oro, stress och ångest har gjort att jag stängt in mig i min egen lilla grotta. Stängt in mig för att överleva, för att slippa prata för att inte bli så olyckligt besviken sedan om allt skulle skita sig, för att stå ut. Usch ve och fasa, det har varit fruktansvärt helt enkelt.

Nu börjar livet livet igen, i morse vaknade jag före klockan ringde och var riktigt glad, äntligen skiner solen på vår familj.

Äntligen kan jag glädjas över vår lilla bebis i min mage, nu har vi berättat för de flesta, sonen hjälper redan till med att meddela hela skolan och området om att han ska bli storebror.

Slutligen om någon nu skulle undra varför vi har väntat så länge med att utöka familjen så kan jag å det bestämdaste bara kort meddela att vi har inte väntat, vi har kämpat...