Desperata Hemmafrun

I eftermiddag får vi efterlängtade gäster, min kusin med familj. Vi lekte jämt som små, bodde i princip tillsammans de första åren (ca 20 år sedan) i huvudstaden. Vem vet det kanske blev för mycket av det goda för sedan tapppade vi kontakten nästan helt.

Hoppas att ni alla har haft en riktigt god jul. Vi har bara haft det lugnt och skönt här i huvudstaden.

Näe om man skulle ta och ruska liv i denna gamla bloggen igen, har bloggat så lite att jag känner mig helt ringrostig, men visst har det gjorts om lite på blogg.se?

Vi har i alla fall haft en riktig tuff höst och vinter, men det börjar ordna sig nu tror jag. Under de lite mer tyngre månaderna har jag så fort jag kommit åt ägnat mig åt egenterapin - virkning. Vet inte med säkerhet om det terapeutiska värdet är så effektivt men jag inbillar mig att det funkar, det skingrar helt klart tankarna och om tiden går långsamt flyger den iväg under tiden i alla fall.

Min mor frågade mig hur jag verkligen mådde för ett tag sedan. "Jo tack, jag håller på att virka ihjäl mig men annars är det bra", svarade jag. Jag har hunnit med filtar, fodral, presenter, amigurumis mm. Jag virkar fortfarande men i lite mindre omfattning, ovan ser ni en välkomstpresent till Sveriges mest efterlängtade skärgårdsbebis, välkommen, grattis och allt det där.

Och så är det ju snart jul, favorithögtiden. Vi pysslar, bjuder på glöggmingel, bakar och kokar julgodis. Jag stressar eller tjurar inte det minsta inför julens bestyr, just nu är det en toppenårstid enligt mig.

Bild: På årets kalender, detta år hade jag tänkt slopa paketkalendern till sonen eftersom det är så svårt att hitta vettiga paketinnehåll till ett rinmligt pris. Efter kraftigt motstånd om kalender utan paket så köpte jag en legolastbil, delade upp beskrivning och bitar i 24 paket och voila, sonen fick sig en tiptop, kalender, till en rätt så OK summa.

Just nu skrotar jag runt i min nyinförskaffade pyjamas och funderar över denna minst sagt märkliga och märvärdiga dag, en dag som ingen annan. Först och främst vill jag välkomna nytillkottet i släkten, sonens lillkusin har äntligen kommit, grattis och jag tror att hon har det vackraste namnet i hela världen. Välkommen lilla Mirali, jag längtar så efter att få se dig, krama dig och bebisgosa dig. Förutom denna fantastiska händelse så har denna Lördag inte varit en tiptopp dag direkt, tvärtom faktiskt. Men jag är ändå lycklig över att ha en så fantastisk mamma och en underbar väninna som jag kan vända mig till när det krisar på riktigt. Ni lyssnar utan att döma, ni ger försiktiga råd utan att trampa över, ni återkopplar och kollar att allt är OK, tack för att ni finns. Och jorå Christer i morgon är det verkligen en annan dag, haleluja för det...

Denna sommaren har nog varit den bästa samtidigt den värsta. Jag har tillsammans med min familj levt varje dag som det vore den sista. Gröna Lund, Legoland, Liseberg, Norrlandsturer till nära och kära. Vi har haft picnic på vardagsrumsgolvet, överraskningspartyn och andra galna påhitt och det har varit toppen, speciellt för sonen som under sommarmånaderna inte alls varit medveten om datumet för den stora operationen. Själv har jag våndats i det tysta och en minst sagt deprimerande ångest anföll mig när hösten knackade på dörren, då det började bli dags att operera barnet. Att lägga in sitt barn för ett större ingrepp på sjukhus är så klart tufft för alla föräldrar. För oss extra bekymmersamt eftersom sonen har andningsproblem vid sömn, så för mig innebar denna nedsövningen ett stort orosmoment. Pappan och mamman lämnade sitt barn i händerna på kirurger och narkosläkare med sonens ord ekande i huvudet, "Mamma lämna mig inte" och "Pappa jag kommer aldrig att vakna igen". Nio timmar senare var operationen klar, sonen fick med vissa bekymmer ligga kvar i respiratorn ytterligare ett dygn. Sedan vaknade han äntligen, en tuff vecka av smärta, jobbigt att se men han vaknade. Nu är det värsta över och alla i familjen börjar vara sig själva igen och jag är så lycklig över att jag hade fel. Att den skräckfyllda känslan om att aldrig få uppleva min sons sjuårsdag bara var fel helt enkelt. För han lever, har fyllt 7 år, och är sig själv precis som vanligt från tidig morgon till sena kvällen. Så det var det, detta har varit anledningen till att jag inte kunnat skriva en rad denna sommar och höst. Nu kör vi igång igen, precis som vanligt. Kram/ Mia

Helt galet vad tiden springer iväg... Jag lever, har haft en fantastisk sommar och har absolut inte glömt bort er alla fina goa bloggpolare men har bara inte surfat alls. Knappt att mailkorgen fått sig några besök denna ljuvliga sommar. Jag kommer inte att lägga ned bloggandet, börjar snart, ska bara surfa runt och se vad ni har haft för er först, vi ses snart... Kram

Hejdå Härnösand, intressant va? Är inte så lite uttråkad i bilen och sonen pratar konstant hela tiden, men han är på bra humör i alla fall...

Det var nära att vi inte kom iväg, mannen blev jättesjuk i hög feber men repade sig så pass att vi kom iväg på årliga bilresan till Norrland. Nu passerade vi Sundsvall, bara 27 mil kvar. Heja heja...

Äsch jag bekänner mina synder i morgon istället. Nu sitter jag i bilen på väg till Gnällis på 40-årskalas, det ska bli så kul. Det verkar funka att blogga på paddan, dock bildlöst. Solen skiner och om en si så där tjugo minuter är vi framme. Ha det som finast...