En dag
Just nu skrotar jag runt i min nyinförskaffade pyjamas och funderar över denna minst sagt märkliga och märvärdiga dag, en dag som ingen annan.
Först och främst vill jag välkomna nytillkottet i släkten, sonens lillkusin har äntligen kommit, grattis och jag tror att hon har det vackraste namnet i hela världen. Välkommen lilla Mirali, jag längtar så efter att få se dig, krama dig och bebisgosa dig.
Förutom denna fantastiska händelse så har denna Lördag inte varit en tiptopp dag direkt, tvärtom faktiskt. Men jag är ändå lycklig över att ha en så fantastisk mamma och en underbar väninna som jag kan vända mig till när det krisar på riktigt. Ni lyssnar utan att döma, ni ger försiktiga råd utan att trampa över, ni återkopplar och kollar att allt är OK, tack för att ni finns.
Och jorå Christer i morgon är det verkligen en annan dag, haleluja för det...
Så tur att jag hade fel
Denna sommaren har nog varit den bästa samtidigt den värsta. Jag har tillsammans med min familj levt varje dag som det vore den sista. Gröna Lund, Legoland, Liseberg, Norrlandsturer till nära och kära. Vi har haft picnic på vardagsrumsgolvet, överraskningspartyn och andra galna påhitt och det har varit toppen, speciellt för sonen som under sommarmånaderna inte alls varit medveten om datumet för den stora operationen.
Själv har jag våndats i det tysta och en minst sagt deprimerande ångest anföll mig när hösten knackade på dörren, då det började bli dags att operera barnet. Att lägga in sitt barn för ett större ingrepp på sjukhus är så klart tufft för alla föräldrar. För oss extra bekymmersamt eftersom sonen har andningsproblem vid sömn, så för mig innebar denna nedsövningen ett stort orosmoment.
Pappan och mamman lämnade sitt barn i händerna på kirurger och narkosläkare med sonens ord ekande i huvudet, "Mamma lämna mig inte" och "Pappa jag kommer aldrig att vakna igen". Nio timmar senare var operationen klar, sonen fick med vissa bekymmer ligga kvar i respiratorn ytterligare ett dygn. Sedan vaknade han äntligen, en tuff vecka av smärta, jobbigt att se men han vaknade.
Nu är det värsta över och alla i familjen börjar vara sig själva igen och jag är så lycklig över att jag hade fel.
Att den skräckfyllda känslan om att aldrig få uppleva min sons sjuårsdag bara var fel helt enkelt. För han lever, har fyllt 7 år, och är sig själv precis som vanligt från tidig morgon till sena kvällen.
Så det var det, detta har varit anledningen till att jag inte kunnat skriva en rad denna sommar och höst. Nu kör vi igång igen, precis som vanligt.
Kram/ Mia