Desperata Hemmafrun

Självklart behövde jag tomma flaskor från MUJI som jag har fyllt med ansiktsvatten och rengöringskräm och så ett ansiktsserum (Boots nr 7), tänk så ung och vacker jag kommer att se ut om 4 veckor...

Ett stycke lammkött har kastats in i ugnen, sonen har lekt med sin farbror i timmar, lite senare blir det lammstek och potatisgratäng och så hade jag tänkt mig en tidigare kväll än vad det blev igår...

Läget borta hos er då?

Har ni märkt att det börjar bli ljusare på morgonen? Att morgonsolen bjuder på skimrande färger bakom kalla granar? I morse märkte jag det i alla fall och kom att tänka på hur lycklig jag är trots allt.
Vad jag menar med "trots allt" är att jag kom att tänka på hur eländigt och omöjligt jag tyckte att allt var för drygt 4 år sedan när sonen föddes. Det som skulle bli det absolut lyckligaste ögonblicket blev bara trauma och mörker.
När vi då stod inför det faktum att sonen föddes med funktionshinder så trodde jag helt ärligt att jag aldrig skulle kunna känna glädje igen. Då när den första chocken lagt sig var min enda önskan att dra täcket över huvudet och aldrig mer se solens ljus. Jag tyckte synd om mig själv och mitt underbara sköra lilla barn, tyckte att livet var orättvist och inte värt att leva.
Men så låg han ju där, det lilla barnet och kämpade och det kunde han ju inte göra alldeles själv. Min man lämnade kvar mig i sängen och sade.
-Vila du, men vår son behöver oss, så jag går till honom.
Jag låg ofta kvar en stund men bara några minuter, sedan följde jag efter, gick med hasande tofflor genom de långa sjukhuskorridorerna, andades in den där doften som bara finns på sjukhus, kände ångesten i korridornernas väggar. Jag gick till mitt barn, till min man, till min familj.
Vi kämpade alla tre tillsammans, vi övervann och segrade över döden som så ihärdigt jagade oss den första tiden. Minuter blev timmar, timmar blev dagar, därefter veckor, månader och till slut fick vi komma hem.

Det har varit en lång väg, först bara överlevnad, därefter att vänja sig vid allt det nya och att vänja sig vid att bara vara en "vanlig" familj.
Vi kommer aldrig att bli en vanlig familj, men det gör ingenting, min största livskris har kommit att bli min största lycka. Självklart önskar jag att sonen sluppit både andningsproblem och sina svaga ben men nu är det inte så och mitt barn är den absolut lyckligaste människa jag känner och han har lärt mig så mycket.

Jag har lärt mig att njuta av det lilla, att vara tacksam för varje dag vi får tillsammans och att verkligen ta vara på de dagar som så snabbt susar förbi. Jag tar inget eller ingen för givet, jag är så tacksam för de fina vänner vi har, för familj och släkt som ställt upp för oss, som trott på oss och som lyssnat i timmar på allt det tunga som vi varit tvugna att förmedla.

Jag har lärt mig att uppskatta livet på ett helt annat sätt än tidigare, jag deppar inte över det friska barn jag aldrig fick, jag glädjs istället över de framgångar han gör. Vi kämpar vidare, jag är redo för de hinder vi kommer att möta och är bara så glad att jag märker att solen skiner.

Hoppsan vilket långt inlägg detta blev, så kan det gå när solen skiner, egentligen ville jag bara önska er en lovely dag, så till alla er som mäktat med att läsa ända hit så önskar jag er en toppendag...

Har tänkt på min katt varje dag sedan den var tvungen att skickas till "Skellefteå". Det känns fortfarande inget vidare att det blev som det blev och det stinger till lite då och då, som exempelvis när man ser grannens katt som acklimatiserat sig, eller när man går förbi kattmaten i mataffären, när man utan att glädjas över det faktum tänker på att man visst kan skaffa sig ett vitt överkast för att det inte kommer att bli smutsigt av små tassar eller när man bara förväntar sig att se katten på sin favoritmöbel.

Hur som helst så har jag dragit mig för att berätta för sonen om kattens öde och när jag var liten så visste nog inte min mormor vad hon skulle säga när jag undrade vart alla kattungar tog vägen varje år (mormor hade en bondkatt som fick ungar titt som tätt). Några fick andra familjer ta hand om men de allra flesta flyttade till Skellefteå. Himla trevligt ställe det där Skellefteå, tänkte jag när jag var liten.

Har ingen aning om när och vad jag tänkte då när jag kom på nödlögnen från mormor som annars aldrig drog till med lögner.
Igår var jag i alla fall tvungen att berätta för min son om vad som hänt katten eftersom han tyckte sig se kissen på våningen ovanför och tänka sig att detta bara slank ur mig.

-Näe vet du, jag måste berä... eller, hmmm, du förstår våran katt har också flyttat. Han har flyttat till Skellefteå...

Jag och min underbara väninna har haft en hel del samtal den senaste tiden om ålder, om små rynkor som helt plötsligt dykt upp och om sådant som inte sitter riktigt som det gjorde som förr längre. Vi köper lite Boots nr 7 och andra produkter i förhoppning om att det i alla fall kanske kan hjälpa en liten aning, vi deppar väl inte ihjäl oss för det faktum att även vi blivit äldre, men gnäller lite, jo det gör vi nog. Men idag hade jag en dialog med en kassapersonal som garanterat lyfte mig mer än vad en botoxkur skulle göra.

-Har du leg?
-Njae nästan inte, det är trasigt.
-Men vadå, tror du att du är pensionär eller?
-Ja nästan faktiskt.
Jag visar mitt leg, ett gammalt pass vars viktigaste del är helt löst och hon fortsätter.
-Eeee, jaha, ursäkta men du det är faktiskt inte så himla lätt att se din ålder.
-Du, inget att be om ursäkt för, du har gjort min dag, tackar.

Ha goaste kvällen där ute...