Desperata Hemmafrun

Det var precis likadant när jag var gravid förra gången, jag blev stooooor och otymplig, mest för att jag faktiskt var fet redan innan. Precis som nu, har inte gått upp många gravidkilon utan påslagen var där redan innan. Mina problem kan tyckas, jag vet ju varför det blivit som det blivit, för lite träning och för mycket gott, simpel ekvation, mina val om än mindre bra sådana.

Ingen påpekade detta faktum innan gravidmagen började puta ut... Men nu har det börjat, jag har förväntat mig detta och varit beredd och igår kom det, en riktig klassiker från en granne i pensionsålder:

-Jaha och här växer det på ser jag, är du säker på att det inte är två, hahaha, hehehe, hahaha.

Jag svarade kvinnan i mild ton (det är lätt att den blir alldeles för vass när jag blir irriterad) 

-Jaa kära du, du vet ju att jag var fet och stor redan innan och det är det som det beror på, vad vill du att jag ska göra nu gå hem och gråta eller?

Det ville hon inte, hon trodde även att jag skulle tåla hennes kommentar och det gör jag absolut, jag äger min egen kropp, vet vad som behövs åtgärdas efter min graviditet, inte nu. Jag tål det mesta och var dessutom beredd, men människor som envisas med att dela med sig kommentarer av detta slag tappar jag förtroendet för.    

Jag kan inte minnas att en man någonsin påpekat något liknande, nope det är kvinnor som bjuder på detta, delar med sig av sin sämsta sida. Kanske för att trycka till/ned, förhöja sig själv, jag vet inte, tragiskt och osympatiskt fenomen hur som haver.

I eftermiddag ska jag ta min feta kropp, bege mig till barnmorskan, som för övrigt anser jag jag varit duktig som inte gått upp många kilon sedan graviditetens start och lyssna på min dotters hjärta, ta lite blodprov och förhoppningsvis därefter fortsätta få njuta av min gravididtet oavsett om andra anser mig var stor som en övergödd padda.

Kram på er och var för guds skull snälla mot varandra.