Desperata Hemmafrun

Preciiiiiiiiis när mina naglar växt till en lagomt bra längd och det är dags för lack, japp då går de av, skivar sig och alla måste kortas ned igen.

Nu ska jag testa om klorna blir starkare med hjälp att detta lack, jag återkommer och berättar om det funkar.

Hoppas ni har det bra där ute...

Sonen ser på Dr Snuggles och själv sitter jag och småler eftersom både jag själv och sonens pappa älskade programmet som barn.
Nu är det sonens tur att ta del av galenskaperna i Dr Snuggles värld...

Ha en toppenlördag där ute.

Hittade faktiskt ett par gamla promenadvänliga skor (som inte är gympadojjor) i garderoben, så nu tar jag dem och traskar iväg till områdets stora nyhet.
Nyheten är en stoooooooooooooor mataffär, en sådan har varit saknad länge så jag har även stooooora förhoppningar om att den ska vara bra.
Så lackisar på och mannen möter upp oss.
Ha de så länge...

Det är fina höstdagar nu, solen skiner och det är varmt.
Vi har samlat in lite löv och tanken är att sonen skall göra en hösttavla när löven torkat lite.
Vi hade tänkt bege oss ut nu igen men sonen kliar sig i ansiktet och jag har upptäckt ett gäng småprickar, hmmmm undrar om det kan vara de omtalade vattkopporna som går på dagis månne...

Annars har vi det bra, ni då?

Jag behöver lite flyt nu och behöver förflytta mitt fokus och min energi där den borde vara. Det händer så mycket bra, sonen är helt fantastiskt duktig på det mesta han tar sig för och det är egentligen det enda viktiga. Men det praktiska runt i kring som också bara måste fungera flyter inte på något vidare, bara krångel, inget nytt samma repriser om och om igen.
Känslan av maktlöshet har givit mig en hård törn denna höst och nu kämpar jag för att komma igen. Jaja jag kommer nog tillbaka snart och turhalsbandet har åkt på igen, en kedja som envisas med att gå av är utbytt. Kanske kan mitt "fånga dagen" halsband ge mig lite tur nu...

Om inte så länge fyller sonen äntligen 4 år, vi båda verkligen älskar småkakor och har roat oss med att baka ett gäng den senasate tiden. Här har vi en lagomt barnslig kaka i form av en fyra, det svåraste är inte att göra den även om det är lite pilligt utan att nu låta den vara ifred fram till kalaset. 

Tisdagstemat denna vecka är barnslig...

Hmmm inget vettigt att förmedla till någon idag, en bild bara, inte så munter kanske men jag gillar den. Ha en go kväll därute...

Bild: Eget foto

Att funktionshindrade barn inte får samma vård i Sverige är för oss en verklighet.  Sjukhusets läkare menar dock att detta även sker för andra, att vi inte är ensamma och förmodligen sades det som om det skulle vara någon tröst. Jag hade aldrig lust att bli någon förespråkare för att ändra på detta fenomen. Min tid räcker inte riktigt till för det, men nu när vi bor i staden som verkar ha Sveriges sämsta barnsjukvård för dem som redan har det tuffare än andra så får jag plocka fram stridaryxan - igen.

Senaste sjukhusvistelsen förra helgen gjorde mig smått deprimerad. Att sonen får en sådan urusel hjälp på barnsjukhuset känns orättvist, grymt men mest overkligt. Overkligt, både för mig, sonens pappa och för alla i vår närhet som vi berättar om eländet för.

-Tyvärr vi kan inte hjälpa barn med andingshandikapp på den här avdelningen och på de andra är det fullt.

Läkarens ord gnager mig i sidan, sonens händer för öronen när vi pratade om den undermåliga vården på sjukhuset hugger mig i hjärtat och sorgen när jag krävde att personalen omedelbart skulle ta bort sonens dropp för att vi då när ingen vård fanns att tillgå istället skulle åka hem är obeskrivlig.

Detta tynger mig och jag har svårt att komma vidare. Nu ska jag försöka rycka upp mig, hänga med min familj ut. Striden får vänta till nästa vecka, i helgen ska vi bara vara en familj som har det bra tillsammans.

Förra fredagen såg det ut så här hemma hos oss, inte direkt lika mysigt denna kväll men helt OK ändå. Mannen är på festligheter, jag äter sips, surrar i telefon och nördar runt bland bloggar och diverse tramssidor. Gillar att vara ensam hemma ibland.

Ni då, är ni också här och snurrar? Eller är det bara jag som är bloggnörden i Cyberland ikväll?

När jag var liten blev jag lite mobbad för att jag envisades med att ha på mitt favorittplagg, en illrosa Betty Booptröja. Bara för det blev jag sugen på att skaffa den på bilden. Visst den fin, bomull, 200 spänn och så fraktfritt, kanske slår till ikväll när mannen är på kalas ikväll hos "Mr bjuda-med-respektive-vägrare".

Lärarinnan gissar att du är hemmavid ikväll med:)

Lillen är på dagis, men det går vattkoppor nu, gissar att även han snart kommer att begåvas med kliande prickar. Ojoj, det blir en tuff höst för liten gosse som är rätt så infektionskänslig, men han älskar sitt dagis och är så söt att man skulle kunna äta upp honom när han förväntansfullt går in till samlingen.
Jo ni alla som känner oss, han har blivit kanonduktig på att gå alldeles själv med sin rullator, så motiverad och bestämd. Utomhus kör han rullstolen (helst själv) och inne går han med rullatorn...

Ha en fin fredag...

Tvära kast som sagt, idag har varit en toppendag och något spår av sonens hastiga insjuknande märks inte det minsta (peppar peppar). Vi är så lyckliga över detta allihopa och sonen och mannen är mina hjältar. Vi är fortfarande lite tagna över det som hänt och hade faktiskt trott att läkarna skulle ha lyssnat på oss sedan förra svängen för drygt ett halvår sedan. Nu blev vi varse om att så inte var fallet och mottagandet och hjälpen från sjukhuset hade försämrats avsevärt.

Vi ältar dock inte mer om det hela för närvarande men kommer självklart att gå vidare med detta ordentligt denna gång.

Livet tuffar på, jag ska låta bli födeledagsbaket och nu ska vi se på Idol (spelade in det eftersom det sker mitt i nattning:)

Ha det gott där ute...

Mormor bakar bullar, jag förbereder middag, chevrélax i ugn. Allt är som vanligt idag. Skönt tycker jag och funderar på om jag till och med ska bege mig ut på en joggingtur ikväll. Hmmm naaaäe det får nog bli i morgon istället.

Hur är läget hos er?

Det gick bra, sonen mår fint och vi gjorde helt rätt i att strunta i övervakningsdygnet på avdelningen där ändå ingen vet vad som skall övervakas och vi själva i ett rum vakar och vårdar vårt barn.

Det är skönt att vara hemma igen och jag tror att allt kommer att bli som vanligt snart, det låter i alla fall så på treåringen här hemma.

Idag har min lille kille varit alldeles ensam på dagis, han har haft roligare än någonsin och saknade inte mig det minsta. Det kommer att gå bra detta med lekis och jag är så glad att vi äntligen nått det målet.

Nu ska det städas en aning innan kära mami kommer. Ska bli så skönt att ha henne här, hon vet nog inte om det själv men hon är verkligen en glädjespridare, i lagom dos förstås, 1 och en halv vecka stannar hon och det är perfekt.

Med mig är det väl sådär men försöker att inte känna efter så noga, har helt klart bihåleinflammation men väntar några dagar till för att de om det går över av sig själv. Har kollat runt lite på nätet och det verkar inte vara tvärfarligt i alla fall.

Hur är läget hos er då?

Vilken kalashelg och när man har trevligt rasar tiden iväg så fort att man nästan inte hinner med. Igår midag med vänner och utgång/dans hela natten lång med tjusiga lärarinnan. Idag en låååång sovmorgon och så 5-årskalasn hos J&J. Sonen som inte är så van med kids i stora samlingar hade det toppen och ville inte åka hem när det var dags. 

Nu slappa i soffan, i morgon lekis och så kommer min mami. Ser fram mot kommande vecka, kan omöjligt bli lika dryg som början av denna.

Ha det gott där ute...

Med förkylningen från H-vetet drog vi iväg tidigt i morse till dagis i alla fall, har varit hemma i över en vecka så våra bassilusker smittar inte.
Det var kul, på lekis, skönt att träffa de andra barnen och sonen försöker i vanlig ordning smita från att städa undan tillsammans de andra.
-Meeeeeeen jag är ju för liiiiiiiiiiiiiiiiten. Talade han om men insåg snart att den valsen inte fungerade något vidare.

Alla barnen på detta lekis är verkligen hur gulliga och snälla som helst, vet inte riktigt vad jag väntat mig men de välkomnar min lille prins som har särskilda behov på ett fantastiskt, näst intill rörande vis.

Jaja nog om detta, ha det gott så länge...

Sent igårkväll blev det stor dramatik på vår annars så lugna gata. Grannarna gick man ur huse och höll nästan på att hoppa på en stackars gammal inhyrd kommunarbetare som tidgare ordnat en slags lam festival i parken i närheten.

På vår gata parkerar alla lite som de vill och ingen lappande Lisa brukar hänga här i krokarna om kvällarna, men nu är det nog slut på det och det var därför herrarna i huset var så upprörda.
Kommungubben som skulle hämta tillbaka festivalrekvisita, högtalare och annat kraffs kom inte fram med sitt släp eftersom en bil stod parkerad över infarten till platsen där arrangemanget ägt rum.

Gubben hörde sig för med alla förbipasserande, men ingen kände igen bilen, därefter ringde han flertal samtal och berättade för "snygg-grannen" att nu skulle bilen bort och alla felparkerade skulle lappas. Det skulle han inte gjort för snygg-grannen förvandlades helt plötsligt till ett galet monster som hoppade upp och ned på sin balkong, skrek svordomar, ramsor om sossepack och diverse könsord. Bevakningstjänst var på plats så jag tror att det var därför som gubben klarade sig med enbart hot om käftsmällar från min uppretade granne.
Själv stod jag på min egen balkong och tittade på skådespelet och förundrades över de upprörda känslor som svallade över.
Ingen bil lappades dock denna kväll men jag gissar att vi får passa oss framöver och att det hädanefter är slut på cowboy-parkeringarna på lugna gatan.