Lycka när solen skiner
Har ni märkt att det börjar bli ljusare på morgonen? Att morgonsolen bjuder på skimrande färger bakom kalla granar? I morse märkte jag det i alla fall och kom att tänka på hur lycklig jag är trots allt.
Vad jag menar med "trots allt" är att jag kom att tänka på hur eländigt och omöjligt jag tyckte att allt var för drygt 4 år sedan när sonen föddes. Det som skulle bli det absolut lyckligaste ögonblicket blev bara trauma och mörker.
När vi då stod inför det faktum att sonen föddes med funktionshinder så trodde jag helt ärligt att jag aldrig skulle kunna känna glädje igen. Då när den första chocken lagt sig var min enda önskan att dra täcket över huvudet och aldrig mer se solens ljus. Jag tyckte synd om mig själv och mitt underbara sköra lilla barn, tyckte att livet var orättvist och inte värt att leva.
Men så låg han ju där, det lilla barnet och kämpade och det kunde han ju inte göra alldeles själv. Min man lämnade kvar mig i sängen och sade.
-Vila du, men vår son behöver oss, så jag går till honom.
Jag låg ofta kvar en stund men bara några minuter, sedan följde jag efter, gick med hasande tofflor genom de långa sjukhuskorridorerna, andades in den där doften som bara finns på sjukhus, kände ångesten i korridornernas väggar. Jag gick till mitt barn, till min man, till min familj.
Vi kämpade alla tre tillsammans, vi övervann och segrade över döden som så ihärdigt jagade oss den första tiden. Minuter blev timmar, timmar blev dagar, därefter veckor, månader och till slut fick vi komma hem.
Det har varit en lång väg, först bara överlevnad, därefter att vänja sig vid allt det nya och att vänja sig vid att bara vara en "vanlig" familj.
Vi kommer aldrig att bli en vanlig familj, men det gör ingenting, min största livskris har kommit att bli min största lycka. Självklart önskar jag att sonen sluppit både andningsproblem och sina svaga ben men nu är det inte så och mitt barn är den absolut lyckligaste människa jag känner och han har lärt mig så mycket.
Jag har lärt mig att njuta av det lilla, att vara tacksam för varje dag vi får tillsammans och att verkligen ta vara på de dagar som så snabbt susar förbi. Jag tar inget eller ingen för givet, jag är så tacksam för de fina vänner vi har, för familj och släkt som ställt upp för oss, som trott på oss och som lyssnat i timmar på allt det tunga som vi varit tvugna att förmedla.
Jag har lärt mig att uppskatta livet på ett helt annat sätt än tidigare, jag deppar inte över det friska barn jag aldrig fick, jag glädjs istället över de framgångar han gör. Vi kämpar vidare, jag är redo för de hinder vi kommer att möta och är bara så glad att jag märker att solen skiner.
Hoppsan vilket långt inlägg detta blev, så kan det gå när solen skiner, egentligen ville jag bara önska er en lovely dag, så till alla er som mäktat med att läsa ända hit så önskar jag er en toppendag...
Hoppas att du får en toppen dag du med! Kramen B
Vad varmt och vackert du beskrivit denna "olyckliga lycka"... tack för att du ville dela med dig!
Så fint du beskriver er resa. Kärleken övervinner allt sägs det och det finns nog inget starkare än kärleken till ett barn. Det har du visat. Fortsätt njut av livet tillsammans. Och av solen förstås. ;)
Ha en härlig dag.
Fy vilken jobbig tid ni haft bakom er och visst är det märkligt vad livet har att ge. Men den styrka och kärlek ni besitter får mig att tappa andan och jag är så lycklig och glad för er skull. Du är verkligen min förebild:) Tycker om er så mkt! Kram
Sitter på jobbet när jag läser detta och tårarna rinner. Du skriver så varmt och innerligt och jag blir så rörd. Samtidigt är det lyckotårar för jag vet vilken underbar son du har!
Tusen kramar till dig!
Det är så härligt att läsa att det finns så mycket glädje i livet och att "friskt barn" inte är den allra största givna lyckan på jorden, utan att ta vara på det som man har runt sig. Vissa dagar är man ju mer reflekterande än andra, vissa dagar kan man ju hasta genom utan att direkt tänka eller ta vara på. Själv har jag ju drabbats av att inte ha det som "alla andra" med en son som inte mått bra under lång tid men först som tonåring. Att plötsligt vara en förälder där man står utanför det "normala" och känna att många andra inte tänker på att det kan vara så, det kan göra mig ledsen ibland. I tonårstiden, precis som ett barn andra åldrar, ska det liksom "vara" på ett visst sätt men när man inte är där, då känns det annorlunda... och man får vända det till nåt positivt. Kram!
du skriver fint och jag blir peppad av att läsa sådana här texter. om hur folk faktiskt tar sig upp igen. ja jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. kramis
Åh! Bästa Mia! Jag känner stolthet, medkänsla och lycka med och för dig. Vet du, varför inte skicka in din text som krönika eller artikel till någon föräldratidning? Som EMSAN.SE skrev, man blir peppad och rörd av det du skriver.
Åh! Bästa Mia! Jag känner stolthet, medkänsla och lycka med och för dig. Vet du, varför inte sicka in din text som artikel eller krönika till någon av föräldratidningarna? Som EMSAN.SE skrev så peppas och berörs man av det du skriver.
Stor kram och vad ska jag säga som inte redan är sagt..det är skönt att komma ur tunneln och tillbaka till livet! Starkare och gladare...Stor Kram till er
Herregud så jag gråter nu.
Jag är så lycklig över att ha lärt känna dig Mia. Från första stund förstod jag att du var en fantastisk människa. Du skriver så vackert. Din son är fantastisk. Likaså maken din och de vänner samt familj som ställer upp för er.
Ad Astra Per Aspera, goaste Mia.
Tusen tack för att du/ni delar med dig/er.
Wow, vilka känslor som far runt i kroppen efter att ha läst ditt inlägg. Jag känner mig mjuk, glad, peppad och väldigt ödmjuk för vad livet har att ge mig och mina nära och kära. Det är så mycket här i världen som vi inte kan påverka och som man stressar inför för det måste bli "normalt" och så som "alla andra har det". Jag fungerar så och skyndar allt för ofta iväg till sådant som egentligen inte har så stor betydelse.
Det vi ska vara rädda om är de vi bryr oss mest om, oss själva och de som kommer i vår väg.
Tack Mia för detta härliga (och kämpiga) inlägg! Du har så rätt i allt du säger.
Jag kommer tack vare dig att ha en fantastisk fredag och le mot världen. Önskar dig detsamma!
Stor fredagskram från mig.
Ni är en inspiration, inte bara för mig, utan även för alla andra. Er son valde de bästa föräldrarna för sitt jordliv. :)
Många malmö-kramar.
Har jobbat på träningskola, min brorsdotter är autistisk med flerhandikapp.Men gud vad jag haft fina betydelsefulla stunder mitt i allt detta som jag inte skulle fått annars.
Alla: Men tack alla ni, hmmm vet inte riktigt vad jag ska säga, det betyder i ala fall jättemycket att ni visar era avtryck och tankar här hos meg, många kramar.
