Desperata Hemmafrun

Jag är fundersam ikväll... Det riktigt bubblar av tankar fram och tillbaka hit och dit... Jag är en sådan människa som inte kan låta bli att oroa mig för andra... Oroa mig över sådant som jag kanske inte har med att göra... Men jag kan ändå inte låta bli... Thats me...

Hmmm har sett en hel del idag som jag inte alls gillar. Ska gå och sova på saken och hoppas att alla de som jag respekterar har det gott och mår väl...

I morgon är en annan dag som Schlager Christer så klokt brukar krysta fram...

 

Oj så segt, vet inte om det är internet eller blogg.se som strular, trögt går det i alla fall... Jag somnade så tidigt igår, först i soffan sedan zombiewalk till sängen för att fortsätta där...

Är så nervös faktiskt för att min lilla prins ska bli sjuk nu lagom innan vi hunnit komma iväg på vår weekend till Göteborg... DET FÅR ICKE SKE!!!

Hur som helst är det sååå länge sedan jag var i Göteborg... Är i behov av...
Shoppingtips?
Restaurangtips?
Eller annat man bör se eller göra när man är där, någon? som vet?

Konstig dag... Hunnit med allt möjligt och ändå ingenting, har varit en snabbis in på Åhléns och snabbt  tillbaka igen...
Fick precis ett samtal om jag ville delta i en marknadsundersökning där en grupp människor skulle samtala om livsmedel och matvaruaffärer... Jag sade vänligt Nej tack och undrar vem som vill delta i en sådan undersökning... Vem har tid och intresse till det...

Näe nu ska det spanas på "prinsar och prinsessor" på fyran. Ikväll bjuds det på Mette-Marit. Det är väl ändå ett rejält och präktigt namn... Mette-Marit, Mette-Marit, Mette-Marit. Meeeeeeeeette-Mariiiiiiiiit....

Även om jag inte är så sugen på snö längre så måste jag ju säga att det är fint... Det är härligt när det är ljust och vitt när man tittar ut genom fönstret...
Vi måste köpa en ny spade som eftersom den gamla har gått sönder, bilen ska skottas fram och så måste vi hinna ta oss till pulkbacken och låta den lille få njuta av fart och fläkt i den djupa snön...
Kram till alla goa...

När jag gick i högstadiet gick jag i den jäkligaste klassen man kan tänka sig. Jag tror banne mig alla mobbade alla. Kuratorn var ständigt inkopplad för hela klassens räkning men hon kunde inte få stopp på eländet.
Jag umgicks med värsta mobbarbrudarna, höll mig mesigt i bakgrunden, förmodligen för att själv undkomma slagord och trakasserier. För särdeles trevliga tyckte jag inte att någon av dem var... Så en dag fick jag höra att några utsatta tjejer fått för sig att jag var "the leader of the pack". Att dessa tjejer fått för sig att jag pga min låga profil var "chefen" och bestämde vem som skulle få smör i sitt pennfack, pennorna avbrutna eller bli utskämd (det var ju lätt att skämmas på den tiden om ni minns) och hånad i klassrummet...
Då tyckte jag fan inte att det var roligt längre eftersom jag var och är fortfarande en riktigt snäll och trevlig människa... Så jag började säga ifrån till mobben och började umgås med andra kamrater...
Jag slutade vara en mesig bakgrundsmobbare och stod upp för vad som jag tyckte var rätt och fel...
Fan vad skönt det kändes då minns jag...
Men det dröjde inte länge innan min dag i skolan bestod i att bli hånad i klassrum och på raster. För självklart om man sa emot mobbarpacket så fick man dom mot sig...Varje fucking dag följde mobbingbrudarna efter mig hela vägen hem efter skolan, glåpord och allt vad dom nu hittade på. Dom ringde även flera ggr per kväll och malde på och tjatade. Jag var riktigt tuff när jag var i den åldern och hade nog stått ut ett bra tag till om det inte varit för att mina föräldrar skilde sig under denna period. Jag var less, trött och började ta åt mig av mobbinghelvetet... Så när mamma frågade mig om jag ville gå kvar i gamla skolan eller byta till ny efter flytten så svarade jag direkt... JAG VILL BYTA NU...

Och det var det bästa jag gjort, på den nya skolan var det lätt att få vänner, några av dem är fortfarande idag mina närmaste. Det var lycka att gå i en klass där man kunde få vara sig själv och helt sant så var inte en endaste i den klassen mobbad... Fantastiskt.

Detta var nog världens längsta inlägg för att visa upp en kladdkaka. Vad jag ville komma fram till var att när jag gick i den dysfunktionella klassen så fanns där på skolan en underbar liten kafeteria där dom själva bakade en en mumsig kladdkaka. Högstadieleverna pryade i fiket och fick hjälpa till att baka, så den var enkel att göra men ack så god. Under  mina år har jag önskat hitta receptet på denna enkla kaka och för inte så länge sedan hittade jag i alla fall receptet på en liknande i Rosendals Trädgårdscafé bok...

Så när det bakas kladdkaka gör jag oftast denna, minns de bra delarna från skoltiden och skiter fullständigt i vad mobbingbrudarna idag har för sig och vad dom gör...

Be nice out there