Desperata Hemmafrun

Igår gjorde jag och sonen ett mardrömslångt besök på närakuten efter att först ha fått lirka och tjata för att få en tid. Jag har sagt det förr, att komma in på vårdcentralen i vårt område verkar lika bökigt som att spränga sig in till Fort Knox, bökigt men det går.

Efter lilla blodprovet/CRP så fick vi svaret:
-Jaha nu kan det antingen bli bättre eller sämre...

Ahaaaaaa, jag förstår, hade inte kunnat räkna ut det själv. Idag verkar det faktiskt som om sjukan släppt greppet en aning, jag hoppas så att det håller i sig så att sonen slipper en pencillinkur.

Nu  surfar jag runt en stund medans den lille spelar TV-spel.