Desperata Hemmafrun

 

Veckan har varit tuff för min familj, den startade med att skolledningen meddelade att vår son inte skulle få behålla sin resurs i skolan som han haft sedan skolstarten. Resurspersonen skulle bytas ut mot en annan trots att vare sig vi föräldrar, vår son eller resurpersonerna själva önskade detta. Jag har gråtit, vädjat, skrivit mail och bett ledningen om att åtminstone få tid att förbereda vår fysiskt funktionshindrade son för detta. Inget hjälpte, dagen efter beslutet fattades berättade skolan mot vår vilja för vår 8-åring att resursen inte skulle få jobba mer med honom.

 

Vår son har varit sänkt och inte sig lik efter detta, han har varit orolig och stressad, speciellt på morgon och kväll. Jag har gråtit tusen tårar för det smärtar så djupt när ens egen unge far så illa. Min ork och kämparglöd försvann, jag ville bara låsa dörren och sova. Sova kunde jag dock ej, orättvisan malde och gnagde i mitt huvud konstant.

 

Igår fick jag jag kraft från min fina väninna som jag i detta forum kallar för Skärgårds-Cilla, jag fann lite kraft där i bottens djup. Jag hittade den där gamla socionomen som bor inom mig, rotade fram lagboken och skollagens alla paragrafer och formulerade en anmälan om att skolan kränkt vårt barn.

 

Denna förmiddag blev anmälan klar och sändes iväg via mail, exakt efter en timma och 59 minuter fick vi besked om att skolan ändrat sitt beslut, sonen får behålla sin resurs som han litar på och har så stort förtroende för.

Ikväll kände jag igen min fina lyckliga gosse igen, han var så glad att allt skulle vara som vanligt i skolan igen på Måndag.

Lilla loppis har strulat, har haft magknip eller något liknande, så pass upprörd att vi hållit oss i närheten av hemmet, korta promenader bara. Men denna natt och förmiddag har varit toppen, så pass att vi begav oss in till stan och NK:s rea. Shoppade inte loss på annat än en kalender (Ordning och reda bjöd på 50% på allt i butiken) och så en tröja till sonen från Pepe Jeans.

Helt ärligt dolde jag en lite besviken min när jag såg någon slags termos i julklappen från mannen, tänkte men varför ännu en till termos. Nu visade det sig vara en mjölkkokare, en alldeles underbar sådan som skummar mjölken om man vill och kaffet blir precis så där gott och hett som jag vill ha det. En fantastisk liten pryl helt enkelt som jag använder minst en gång om dagen, I löv it.

 

Mina ungar har varit på strålande morgonhumör båda två och jag har både hunnit med desserten och förrätten till ikväll. Nu tycker maken att jag ska gå och vila så jag orkar med fram till 12-slaget. Svårt att vila på beställning, är superpigg just nu trots att lilla loppan hade magont och lät därefter inatt. Vi får väl se om jag får till en paus idag. Kram så länge...

Hoppas att ni har haft en fin Jul, det har vi och finaste julklappen är så klart lillasyster under granen. Jag är så extremt lycklig just nu, är så stolt över min fina barn och njuter av ledigheten tillsammans med familjen.

Både sonen och maken har varit ordentligt däckade i förkylning och lilla bebbis klarade sig tills i förrgår. Minst sagt stressigt men nu hoppas jag att hon ska vara på bättringsvägen efter en ganska så tuff 2:a natt, håll tummarna.

Det borde vara förbjudet att vara så förkyld när man bara är 5 veckor gammal. Nu ligger hon och myser en av sina färgranna hemmagjorda filtar, något hon för övrigt är rik på.

Ha en nice lucia...

Jojo, jag biter inte ihop hela tiden men när mina barn jämförs med utvecklingsstörda då... Ja men där går faktiskt gränsen, jag har förvisso ett funktionshindrat barn men han är på intet sätt lågbegåvad eller värd att jämföras med personer på institution. Suck jag blir bara så less, men biter ihop det gör jag inte längre och när jag säger ifrån så förklarar jag varför, att jag tar illa upp, att jag inte menar illa med att säga ifrån och så vidare. Jag tror och hoppas att det fungerar. Vi har trevligt också mellan varven, IKEA, köttsoppekok, glöggmyskväll mm. 

 

 

Instängda och insnöade är vi här hemma, sonen och maken är sjuka fortfarande men vi tjejer är väl rätt så pigga, tja inte sjuka i alla fall.

När lilla prinsessan sover är hon larmad och jag kan sova utan skräck för att hon ska sluta andas. Tror jag delar "tänk om barnet slutar andas skräcken" med många nyblivna föräldrar och därför är det skönt med lilla "Snuza Halo" som fästes vid byx/blöjlinningen och larmar om bebis har för långa andningspauser. Lillasyster andas på bra, inget larm har tjutit än så länge. Annat var det med storebror, vilket ståhej, men då för åtta år sedan vara det sjukhuslarm och annat elände, tänk vad man orkade med då.

Jaja, idag ska jag och liten bege oss ut, det snöar mindre idag, kram.

 

Livet rullar på i rasande fart, den minsta i familjen är tydligen lik mig enligt min egen mor som inte kunde vänta till jul med ett besök utan kikade förbi från Norrland en sväng. Hon har åkt iväg hem igen och  vi bjöd henne på en förkylning från avgrundens djup, en present att ta med hem. Jag och den lilla har peppar klarat oss men sonen har varit hemmavid i snart två veckor, lunginflammation, inget vidare.

 

Och så har vi vinter i huvudstaden, kallt, snö och en hel del olyckor längs vägarna... Nu snöar det mera, vi passar väl på att tända lite ljus och mysa in oss i vanlig ordning, ha de.

 

 

Den minsta i familjen börjar närma sig tre veckor, enligt beräknad förlossning skulle det inte  vara dags förrän nästa vecka. Vi mår bra, har börjat lära känna den lilla som är piggast om natten, precis som när hon kurade i magen. Just nu försöker jag tajma in sov och matmönster så vi hinner ut, göra ärenden, städa, hämta storebror samt att jag ska försöka hinna med att ta igen förlorad nattsömn, det går väl sådär måste jag erkänna. Dagarna susar iväg, det är inte alldeles enkelt att få timmarna att räcka till. Jag ser suddigt, ser i kors av trötthet men jag ska verkligen inte klaga, är alldeles för lycklig över att hon äntligen kommit till oss den lilla fina underbara gosbebisen.

Vagnen är jag himla nöjd med, den minsta, lättrullad, lätt att lyfta och får dessutom plats bredvid rullstolen i bilen. Sedan får det inte plats med så mycket mer, måste skaffa takbox.

Vilken tur att jag packade BB-väskan, dagen efter började nämligen det hela sätta igång, den 3 November föddes hon i raketfart den underbara lilla prinsessan, knappt fyra veckor för tidigt. En fantastisk förlossning och upplevelse, smidigt, snabbt och komplikationsfritt.

Vi myser på nu här hemma i vår babybubbla, storebror är stolt trots att hon mest sover hela tiden. Jag mår bra, alla mår bra.

Välkommen till världen älskade lilla Emma-Lo

 

Idag är jag i vecka 36 och har dagen till ära packat BB-väskat med det allra nödvändigaste. Ingen bebis före vecka 36 hade jag bestämt men nu så börjar det väl var rätt så OK om det promt skulle ske. Maken anser det helt osannolikt att bebis ska komma tidigare, vad han har för vetenskapliga belägg för det vet jag inte. Vi får väl se, inte så långt kvar i alla fall.

 

Både maken och sonen är lediga, grabbarna softar en aning nu på förmiddagen sedan är det fullt upp. Själv är jag precis på väg att premiärtesta om Kitchenaid´n mäktar med ett bullbak, om inte blir jag grymt besviken.

Det är inte bara vinterjackan som inte passar, här har vi grava skobekymmer också. Är så svullen i fötter och vader att inga andra skor än gympadojjorna passar, oknutna dessutom.

Dessa fötter och vader har minsann utretts under denna graviditet, både för misstänkt blodpropp och även havandeskapsförgiftning. Ett gäng olika doktorer på olika avdelningar och sjukhus har ojat sig och alla kommit fram till att jag inga allvarliga åkommor äger annat än extremt svullna fötter och vader, japp så kan det också vara. 

 

Idag hittade jag i alla fall ett par gummistövlar som jag gissar att jag kommer att bo i tills bebis anlänt, för sedan måste jag ju kunna ha vanliga skor igen, eller? Hemska tanke om jag för alltid kommer att få knata omkring i monsterstockar till ben och ballongtassar, hua...