Desperata Hemmafrun

Natt, svårt att tagga ned trots att jag är helt slut efter dagens låååånga temadag om det funktionshinder som sonen har. Vissa delar var posititiva medans andra så tunga att det kändes som om jag hade en elefant sittandes på skalpen.
Generellt var stämningen aningens tryckt periodvis, och jag med mitt positiva flow (för tillfället) kände att jag inte riktigt passade in. Som vanligt, är det inte sonen som är ovanlig så är det jag själv som är det, tror vi är udda i hela familjen.

Bäst på Temadagen var avslutningsvis tonåriga grabben med samma funktionshinder som min egen, som oproblematiskt berättade om sina erfarenheter, vilken hjälte, vilken föreläsare. Jag skrattade gott samtidigt som jag fick kämpa hårt för att behålla tårarna kvar bakom locken.

17 år och stå och prata inför hetsiga föräldrar och de högsta av professorer inom området, vilken bragd. Grabben fick frågor om att skriva en bok, eller hålla föredrag för andra barn och tonåringar, han lyssnade tålmodigt på alla kommentarer och svarade lättsamt.

-Äh men lägg av, jag är 17, går i gymnasiet och har fullt upp med att fixa skolan nu, detta var första gången, kanske den sista men vem vet, kanske när jag blir gammal.

Så cool att jag nästan dör. Men nu måste jag bege mig i säng...