Desperata Hemmafrun

För tio år och trehundrasextiofyra dagar sedan var det dagen innan vårt bröllop. Vi laddade också precis som Vickan å Danne allihopa men dock i vår mindre fashionabla våning om två rum söder om söder.

Alla gör vi olika men ändå gör vi detsamma dagen efter när vi väl slår till och gifter oss.

Jag säger bara wao och grattis till en fenomenalt tjusig, vacker, tårfrämjande och underbar uppladdning inför Daniel och Kronprinsessans bröllop. Barnkören i slutet var ju helt sjukt magisk.

Under barnkörens framträdande påminde jag maken om vår egen "dagen innan final" och det är helt klart ett minne för livet.

Sena kvällen innan bröllopet: Svärmor är aningens sur och pressad (det låter om henne då), snyggsvågern vimsar runt och undrar vem som ska stryka frackskjortan, blivande maken försöker via telefon peppa nedstämd toastmaster och försvinner utomhus, jag försöker måla naglarna, lillsvågern är liten och kommer undan, svägerskan håller lång monolog om att hon minsann inte har för vana och inte besitter kunskap om strykning av frackklädsel, svärmor fortsätter sin beklagan med strykgärnet i högsta hugg, slipsar och annat ska visst också strykas osv...'
Jag ger upp, naglarna har inte torkat, jag greppar ett stadigt tag om ostkroksskålen och ber alla lyssna.
-Nu går jag in i sovrummet, jag ska gifta mig i morgon, det är min dag i morgon och jag vill nu ha lugn och ro en stund.

5 minuter senare sitter alla där runt sängen, svärmor, maken, svåger 1 och 2 och så bästa svägerskan. 
Underbara ljuvliga familj, jag vet än idag inte alls vad ni då ville mig där precis just då, det kom lixom aldrig fram, ni bara var där hela ligan. Idag är detta ett minne för livet och jag älskar er alla, hela ligan mer än ni någonsin kommer att förstå. 

I morgon är det vår bröllopsdag, det elfte året, för Daniel är det det första och Silvia det 34:e...