Desperata Hemmafrun

Har tänkt på min katt varje dag sedan den var tvungen att skickas till "Skellefteå". Det känns fortfarande inget vidare att det blev som det blev och det stinger till lite då och då, som exempelvis när man ser grannens katt som acklimatiserat sig, eller när man går förbi kattmaten i mataffären, när man utan att glädjas över det faktum tänker på att man visst kan skaffa sig ett vitt överkast för att det inte kommer att bli smutsigt av små tassar eller när man bara förväntar sig att se katten på sin favoritmöbel.

Hur som helst så har jag dragit mig för att berätta för sonen om kattens öde och när jag var liten så visste nog inte min mormor vad hon skulle säga när jag undrade vart alla kattungar tog vägen varje år (mormor hade en bondkatt som fick ungar titt som tätt). Några fick andra familjer ta hand om men de allra flesta flyttade till Skellefteå. Himla trevligt ställe det där Skellefteå, tänkte jag när jag var liten.

Har ingen aning om när och vad jag tänkte då när jag kom på nödlögnen från mormor som annars aldrig drog till med lögner.
Igår var jag i alla fall tvungen att berätta för min son om vad som hänt katten eftersom han tyckte sig se kissen på våningen ovanför och tänka sig att detta bara slank ur mig.

-Näe vet du, jag måste berä... eller, hmmm, du förstår våran katt har också flyttat. Han har flyttat till Skellefteå...