Desperata Hemmafrun

Igår började det och idag känner jag igen mig själv, tack och lov!  Direkt när sonen blev friskare hoppade jag så klart högt av glädje men tröttheten gjorde sig påmind ordentligt, all ork var bara slut. Jag fick panik över känslan att känna mig helt äckligt slutkörd.
Det enda jag längtade efter var att få sova och att tjuta illa med en riktigt ful min för mig själv. Jag avskyr verkligen att gråta inför andra och det är bara på TV/film som människor är vackra när de gråter.
För att slippa böla inför okända höll jag mig de senaste dagarna undan alla goa "sjukhusmänniskor", sådana där som ser allt och bara vet att "hon den där mamman är rätt så ledsen och slutkörd", sådana där empatiskt rara som inte låter bli att fråga hur man mår. Jag gillar dem alla dessa människor,och det finns gott om dem speciellt bland sköterskor av olika grad. All respekt till vårdpersonalen, det är faktiskt de som ser till att allt fungerar på avdelningarna på sjukhus.
Jag uppskattar så vartenda fint ord men har inte haft kraft att bemöta allt gott, bara för att jag inte orkar med mig själv "liggandes i en blöt pöl" inför människor som jag inte känner.

Idag är sista dagen på "Karro" och det ska bli så gott att komma hem... 
Bild: Googlad