Desperata Hemmafrun

Jag tyckte att hon var den snällaste i hela staden när jag var liten, hon var alltid glad och skrattade med hela ansiktet. Hon var en vän till hela familjen, hade många egna barn, man, hus och många projekt på gång.

Den snällaste försvann dock, hon flyttade från staden och om henne hörde vi allt mindre. Från henne själv hörde vi aldrig och jag förstod senare att hennes liv varit omtumlande på många vis.

Så såg jag henne på en bild i tidningen och det skar till i mitt hjärta. Hon log fortfarande med hela ansiktet trots att livet blåst de hårdaste vindar mot henne. 

Titta inte bort, se varje hemlös och kom ihåg att där står en människa med en egen historia. En människa som kanske är någons mamma, som har haft man och hus och som fortfarande trots allt kan skratta med hela ansiktet.