förlorade designerdrömmar och ny karriär...
Bild: Blommor i ett träd, förevigad igår...
I morse bläddrade jag i en gammal inredningstidning och fann en två år gammal artikel som jag helt missat. Det handlade om en lyckad designer och hennes vackra hem och som dessutom visade sig vara en gammal klasskompis till mig från tiden jag gick i skräddarskola. Tänk att jag missat detta för det var ju verkligen hur roligt som helst att läsa.
Detta fick mig dock att fundera kring min egen karriär och varför det aldrig blev någon designer av mig. Jag hade nog trivts bra med det tror jag, men hade då i 20-års åldern inte självförtroende att ta tag i de förmågor jag besatt utan vimsade runt bland diverse yrken istället. Högsta betyg och ett lyckat gesällprov hjälpte inte mig att jaga bort demonerna som tungt klängde sig fast vid mina axlar och viskade "inte du, inte nu, det klarar inte du". Till slut hade de bitit sig fast så hårt att jag tackade nej till ett samarbete med en framgångsrik ateljé inne i stan. Och där tog mina designerdrömmar abrupt slut för jag hade övertygat mig själv om att jag både saknade förmåga och engagemang inom området mode och design.
Därefter flöt åren på med diverse jobb inom handels, jag träffade min blivande man, vi reste, festade, gifte oss, reste igen och levde ett riktigt roligt liv tillsammans. Men jag hade under lång tid funderat på att se till att ta tag i min karriär och utbilda mig på universitetet. Även det var en kamp eftersom "du kan inte demonerna" fortfarande hägrade och hängde nu likt en drake runt min hals som dessutom höll på att kväva mig. Men till slut på något vis fick jag så mycket kraft att jag slet loss både draken och skakade bort det dåliga självförtoendet för alltid.
Jag sökte in till universitetet, sade upp mig från jobbet trots att jag inte visste om jag antagits eller ej. Men jag var inte orolig för jag bara visste att jag skulle komma in och visst gjorde jag det, klarade utbildningen galant och blev till slut socionom. Ett helt annat karriärval och även om jag inte kommer att frottera mig med Kidman, Aniston och andra celebriteter så känner jag mig verkligen nöjd med mitt yrkesval. Inom detta område har jag något att ge och jag vet att jag är bra på det jag tar mig för.
En stilla tanke slår mig dock för jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag när jag var 20 år hade haft en mentor som trott på mig och som stöttat mig när jag inte hade förmågan att tro på mig själv. Någon som sagt "Mia det här är du bra på, kom igen ta dig längre upp, gå vidare, det här fixar du".
Ja vem vet vad som hade hänt då? Då hade jag nog varit någon annan stans och haft ett helt annat liv. Men idag vill jag ju inte ha något annat liv så jag sörjer inte min förlorade designerkarriär utan är glad för det jag har och över det som jag på egen hand åstadkommit...
Du kan bli vad du vill, bara du vill...
Jag har sagt det innan och säger det åter igen!
Du är så fantastiskt duktig. Du har kommit långt. Det hade räckt för vemsomhelst annars. Du har alltid det att luta dig tillbaka på. Din utbildning. Din familj, ditt underbara sätt, charmen och utseendet är bara faktorer som plussar på. Allt positivt du har omkring dig har du förtjänat för att du är du.
Resten av dina drömmar fixar du! Det är aldrig försent. Och du om någon har förutsättningarna!
Se så!
Sätt igång!
Jag tror på dig.
Det är så ofta jag läser din blogg och tänker på hur klok du är! Och självklart har du rätt, vi kan alla bli precis det vi vill om vi bara tror på oss själva! Kram.
Tänkte bara berätta för övriga läsare att "the women in my life" har och har alltid haft en stor talang i att designa och skräddarsy olika kläder. Ett förslag från min sida är att du visar upp brudklänningen från vårat bröllop med alla vackra broderier.
Med vänliga kärleks hälsningar/mannen
Se där ja!!!!!!!! Tack "mannen". Hon är på tok alldeles för blygsam, din lilla fru.
Dåså, Mia.
VISA KLÄNNINGEN FÖR SJUTTSINGEN!!!
Så fint skrivet! Det är så det är och alla val man gör har en mening. Jag vill inte heller ha något annat liv :)
Och, du! Jag vill också se klänningen =) Kramkram!
Jag känner igen mej i det du skrivit.
Jag har länge haft drömmen att bli inredningsarkitekt/designer.
Får ofta komplimanger av de som ser mitt hem att jag kan inreda.
Men precis som du, så har jag en liten "demon" som säger "Varför tror du att någon skulle BETALA för att du ska inreda deras hem??".
Och det gör mej så ledsen, att jag inte har mer självförtroende och "go" i mej!! :(
Jag är nu 31, men är i samma situation som du när du var runt 2o...
Jag vet inte hur jag ska bli av med mina hjärnspöken, eller om jag någon gång kommer våga följa min dröm.
Tills dess står jag på Volvo och svetsar XC9o...långa kast däremellan!
KRAMAR.
nej vilka gulliga kommentarer, att din man kommenterar....sjukt romantiskt!!
Mira: Haha du är verkligen gullig du :)
Maria: Tack det var fint, kramar till dig med
mannen: Men vad nu, är du här och skvallrar ;) Älskar dig med...
Mira: Hmmmmm jag får väl lov att göra det, lovar att det kommer en "inlagd" klänning om några dagar
Linda: Tack och kram tillbaka
Rebecka: Inte alls så långt däremellan enligt mig, man har nytta av allt man gör här i livet. Hoppas att du tar tag i dina drömmar en dag. Kram
nollåtan: Ja eller hur, förvånande minst sagt :)
Sanna ord och visst kan man bli de man vill om man vill!
KRAMAR!
vill ju hemskt gärna se din brudklänning! kram
Hej, hoppas det är OK att jag länkat till dig...
mezzie: Kram :)
Jessica: Ja nu känner jag mig mer eller mindre "tvungen" :) Kommer bild om några dagar...
A: Å vad kul och självklart är det helt OK :)
Tänk jag tror inte att det är precis i "början" på livet man vet vad man vill bli. Drömmar är ju drömmar och även om man är nära så kanske det inte är rätt just då.... Jag tror det är så många som känner att de gjort som du, men det är inte så ofta det är intressant att uppmärksamma alltmänt. Nä i media är alla så duktiga och går raka motorvägen a la E20 rakt på i livet och gör allt man vill.... sure. Även där finns det säkert demoner som viskar bakom örat. Jag tog själv tag i min dröm för ett antal år sen då jag började plugga på högskolan och läste totalt 210 p på tre, underbara år. Jag vet inte om de gav mig nån stor skjuts i karriären men det har gett så mycket kunskaper och värderingar som jag inte alls vill vara utan.
Socionom tror jag inte är ett drömyrke många drömmer om vid 20, men däremot 10 år senare kan nog många känna det är ett intressant yrke och det är nog klart en mognad! Lära för livet är härligt!
Milla: Så sant, drömyrke för mig är inte en titel utan att trivas med det man gör, bara man trivs har man ju lyckats eftersom det är så många timmar som tillbringas på arbetet. Ha det gott kram...
Du har så rätt, så rätt! Man behöver någon som tror på en och ett ganska okej självförtroende för att våga göra det man vill. Själv var jag tvungen att vänta på självförtroendet innan jag vågade tacka ja till en plats på socionomprogrammet, innan har jag sagt upp min plats år efter år...ha ha. Nu är jag äntligen klar och undrar fortfarande varför jag inte tog steget tidigare, men det hade nog med självförtroendet att göra. Kram.
