Mobbingkaka

När jag gick i högstadiet gick jag i den jäkligaste klassen man kan tänka sig. Jag tror banne mig alla mobbade alla. Kuratorn var ständigt inkopplad för hela klassens räkning men hon kunde inte få stopp på eländet.
Jag umgicks med värsta mobbarbrudarna, höll mig mesigt i bakgrunden, förmodligen för att själv undkomma slagord och trakasserier. För särdeles trevliga tyckte jag inte att någon av dem var... Så en dag fick jag höra att några utsatta tjejer fått för sig att jag var "the leader of the pack". Att dessa tjejer fått för sig att jag pga min låga profil var "chefen" och bestämde vem som skulle få smör i sitt pennfack, pennorna avbrutna eller bli utskämd (det var ju lätt att skämmas på den tiden om ni minns) och hånad i klassrummet...
Då tyckte jag fan inte att det var roligt längre eftersom jag var och är fortfarande en riktigt snäll och trevlig människa... Så jag började säga ifrån till mobben och började umgås med andra kamrater...
Jag slutade vara en mesig bakgrundsmobbare och stod upp för vad som jag tyckte var rätt och fel...
Fan vad skönt det kändes då minns jag...
Men det dröjde inte länge innan min dag i skolan bestod i att bli hånad i klassrum och på raster. För självklart om man sa emot mobbarpacket så fick man dom mot sig...Varje fucking dag följde mobbingbrudarna efter mig hela vägen hem efter skolan, glåpord och allt vad dom nu hittade på. Dom ringde även flera ggr per kväll och malde på och tjatade. Jag var riktigt tuff när jag var i den åldern och hade nog stått ut ett bra tag till om det inte varit för att mina föräldrar skilde sig under denna period. Jag var less, trött och började ta åt mig av mobbinghelvetet... Så när mamma frågade mig om jag ville gå kvar i gamla skolan eller byta till ny efter flytten så svarade jag direkt... JAG VILL BYTA NU...

Och det var det bästa jag gjort, på den nya skolan var det lätt att få vänner, några av dem är fortfarande idag mina närmaste. Det var lycka att gå i en klass där man kunde få vara sig själv och helt sant så var inte en endaste i den klassen mobbad... Fantastiskt.
125198-181
Detta var nog världens längsta inlägg för att visa upp en kladdkaka. Vad jag ville komma fram till var att när jag gick i den dysfunktionella klassen så fanns där på skolan en underbar liten kafeteria där dom själva bakade en en mumsig kladdkaka. Högstadieleverna pryade i fiket och fick hjälpa till att baka, så den var enkel att göra men ack så god. Under  mina år har jag önskat hitta receptet på denna enkla kaka och för inte så länge sedan hittade jag i alla fall receptet på en liknande i Rosendals Trädgårdscafé bok...

Så när det bakas kladdkaka gör jag oftast denna, minns de bra delarna från skoltiden och skiter fullständigt i vad mobbingbrudarna idag har för sig och vad dom gör...

Be nice out there

Kommentarer
Postat av: Samira

Vilket bra inlägg.
Jag blev mobbad från 1-9an och ytterst lite på gymnasiet, sen fick jag själv ta tag i det, för ingen trodde på att jag mobbades.

Nu efterhand så hör man fler o fler säga att de blivit mobbade, men sällan någon som säger "jag var mobbare". Fler borde våga erkänna och stå för att de inte visste bättre då. Man behöver inte va dålig person för man mobbat någon.

Ha en fin dag!

2007-01-14 @ 13:17:15
URL: http://abassifar.webblogg.se/
Postat av: Mia

Samira: Jag ser mig nog som en mobbare av light format men det är nog illa det och jag har haft dåligt samvete länge för att jag inte tidigare sa ifrån. Men jag var inte gammal och om det var någon som önskade att jag skulle få smaka av samma mynt så kan jag tala om att det fick jag... Med råge, fy fan vilka elaka små tonårsbitchar de var.

2007-01-14 @ 15:35:21
URL: http://desperatahemmafrun.blogg.se
Postat av: Rebecka

Usch vad barn kan vara hemska mot varandra -men man inser väl till slut vad som är rätt & fel...
jag själv var utsatt för mobbning i skolan, blev förföljd och hånad precis som du....inga roliga minnen, men kanske är det vad som gjort mej till den jag är idag -varken mer eller mindre!

2007-01-15 @ 22:25:10
URL: http://veronna.blogg.se/
Postat av: Mia

Rebecka: Ja verkligen, det värsta av allt är dock vuxna som beter sig på tonårsmobbingstadiet. Illa och tragiskt att folk inte begriper bättre...
Kram

2007-01-16 @ 15:57:07
URL: http://desperatahemmafrun.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0