Måndag
Vanligtvis är jag väldigt förtjust i hösten men när det är sådant väder som det varit idag ja då lider jag, blåsigt regn och rusk som piskar i ansiktet, hua ingen höjdare direkt. Hoppas på bättre väder i morgon. Snart blir det en förhoppningsvis god skaldjurspasta och sedan tror jag att jag kryper ned under täcket en liten stund tills jag blir varm igen.
Minis första kläder är tvättade och placerade i lilla byrålådan, sötaste tvätt jag någonsin hängt upp måste jag säga. Mot gamla stan
Vi har ju som sagt fyllt år maken och jag och även om vi försökte avstyra presenter på festen så har några slunkit förbi i alla fall. Tusen tack för dem alla och ikväll ska vi utnyttja en av dem. Hit ska vi gå och käka (tack käraste svåger och svägerska), passar på nu för sedan blir det inte helt enkelt med barnvakt. Tror vi kommer att få en fin kväll och så kommer jag inte att frysa eftersom jag motvilligt var tvungen att köpa en ny vinterjacka här om dagen.
Försökte kämpa på med min gamla, höll andan men när jag andades ut igen så poppade knapparna upp med ett brak, magen är för stor helt enkelt och eftersom jag avskyr att frysa så var det bara att bita i det sura å köpa en ny, stoooor...
Ha en härlig Lördagskväll där ute.Kära nån
Oj vad tiden går, sonen har hunnit fylla åtta, vi har haft storkalas, tre förtioåringar på samma skiva. Otroligt roligt, många vänner, god mat. Dessvärre glömde jag att fota, så trist, har nästan inga bilder alls. Jaja, löv hade vi alla fall på bordet, en höstdukning, fint till billig peng. Annars kan jag väl inte rekommendera att vara höggravid och anordna party för alla vänner, men jag hade extremt bra hjälpredor, rediga män i sina bästa år, dvs 40+.
Annars är väl nuläget OK, lite strul runt i kring, kris på gossens skola, föräldrar har samlat ihop sig, krismail, krismöten.
Granntanterna på andra sidan gården bråkar värre än tonåringar och själv tar jag det hela med ro. Är betydligt lugnare nu, deltog på skolans möte lugnt och sansat utan en endaste tår.
Och nu är det bara en månad kvar tills vår lilla prinsessa ska visa sig, alla värden och sådant som ska kollas ser fint ut. Guh vad jag längtar, vi allihopa här hemma. Nu ska jag trixa till en limepaj, hoppas på att det kommer att smaka... Ha fina kvällen alla ni.
Uppryckning
Näe nu har det varit så mycket skit och elände ett tag att allt annat lixom stannat av. Men det har börjat ordna till sig tack och lov och i helgen började vi ta tag i lite babyfix, sådant som måste vara klart innan bebbe anländer.
Vagnen skulle vi inte få i tid var det tänkt eftersom vi (läs jag) inte kunnat bestämma oss riktigt och väntetiden var över tolv veckor. Men väl i butiken fanns där en extrabeställd vagn så vi fick med oss den hem direkt. Himla bra tycker jag även om den tar lite väl mycket plats så här en två månader innan.
Nu är det i alla fall bara trevligheter på gång, sonen blir 8 år nu på söndag och nästa helg är det storkalas för några av oss vuxna som är av årgången där vi fyllt jämnt. Det känns befriande att ha roliga saker att "bekymra" sig över nu ett tag framöver. Och som en extrapresent så kommer fina svägerskan, tjoho I love You...
Bild: Bamsekartong
Ett misstag
Jag fick ett hemskt brev från skolan förra veckan, det knockade mig känslomässigt fullständigt. Jag kände bara att nej nu orkar jag inte mer. Jag kunde inte sova, jag grät värre än Lilleskutt, stirrade periodvis alldeles för länge i taket och kände mig bara helt matt.
I Lördags försökte jag rycka upp mig, tog på mig lite smink, ett påklistrat leende, leosjalen (har alltid ägt en leopardsjal men nu är jag minsann inte ensam, tror halva Stockholm klär sig i leomönster nu), favoritväskan och följde med familjen på bilutställning och hade en trevlig dag, eftermiddag och kväll.
Söndagen var lugn med massor av spel och lek hemmavid. I morse gick jag med tunga steg till skolan, inget kändes bra, hur skulle allt bli, jag vågade inte tro att det det allvarliga brev jag fått hemskickat skulle vara ett misstag...
Men det var det visade sig, ett katastrofalt misstag från skolledningens sida. Just nu känns det som om jag vunnit högsta vinsten på lotto, i eftermiddag ska jag köpa champagne och skratta medan jag tittar på min man som själv får dricka upp den. Jag är så lättad, har moln under mina fötter. Just nu orkar jag inte vara arg över det faktum att skolan gjort min familj illa i onödan och att vi borde få en sjungande ursäkt från skolan. Näe idag är jag bara glad...
Rödsprängda ögon
Graviditeten börjar närma sig vecka 31, inte så lång tid kvar nu och det är full fart på lilla loppan i magen. Hon glädjer mig varje dag, snart åttaårige sonen likaså.
Livet jäklas dock igen och stinn på hormoner gråter jag mest varje dag, tänk detta som borde vara en tid av lycka och glädje.
Jag tror att jag mumlat om detta tidigare så jag ska inte bli långrandig annat än att förklara att livet som förälder till funktionshindrat barn periodvis upplevs värre än att stekas levande i en helveteshåla. Nu är vi inne i en sådan period igen, jag är så less, trött och slut just nu på både myndigheter och skola.
Tänk att det är så här det ska vara, år ut och år in, jag vet människor som ger upp för mindre motgångar, hur mycket är det tänkt att man ska mäkta med. Som om funktionshindret i sig inte vore nog. Idag är jag trött, har rödsprängda ögon och tycker att livet känns förfärligt orättvist.
I helgen ska jag mysa med min familj, låtsas att vi har det bra och är alldeles normala. På måndag ska jag ta tag i skiten igen, ringa alla tröttsamma samtal, ta emot all skit och alla oförskämdheter för att min son skall få det han har rätt till. Inga konstigheter, vi är inga paragrafryttare som skriker och gapar efter mycket ska ni veta, bara att vår son får rätt till samma start i livet som barn utan funktionshinder får
Over ´n fucking out...
Garageparty
Det är fortfarande sommarvärme här i huvudstaden, förra helgen var vi i norrland på ett riktigt festligt garageparty. Svågern fyllde trettio och han hade tillsammans med sin sambo ordnat ett alldeles underbart kalas. Inte lika varmt som här dock om kvällarna, tänk vad man glömmer, jag hade inga varma kläder med mig.
God mat, dans och trevliga människor. Fram mot 23.30 blev folk lite "för trevliga", när man är spiknykter själv på en röjig fest så kommer alltid den där nivån då det bara inte går att föra vettiga resonemang längre, då är det bättre att vika av helt enkelt, vilket jag också gjorde.
I min frånvaro skapades dock en mindre trevlig stämning på festen. Svägerskans kamera var försvunnen, någon hade helt enkelt tagit den. Ovetandes om detta visade det sig att det var jag som var tjuven, jag hade helt enkelt lagt ned hennes kamera i min väska och där försvann den till morgonen därpå. Jaja så kan det gå, himla dåligt samvete fick jag i alla fall. Kameran är identisk med min egen och man ska inte tro på vad en sovandes gravid kvinna säger när hon blir uppväckt mitt i natten, jodå jag försäkrade surt och bestämt att jag ingen extra kamera fått med mig.
Skolan började ju även förra veckan, det är något magisk med skolstarten, alla är förväntansfulla och glada. Tänk att min lilla kille börjat tvåan, magiskt bara det. Vi mår bra hela ligan, lilla loppan i magen likaså, nu är det tre månader kvar. För mig gör det inget alls att hösten kommer, inte vintern heller, tror detta året blir oslagbart för vår lilla familj. Kram på er.
Mos
Gårdagens middag, dagens planer är inte bestämda men det är varmt , hett. Maken är och tar sig ett förmiddagsdopp i poolen. Låter mer nice än vad det är, ett allmänt rörigt gratisbad precis bredvid. Jag avstår, kiss och annat sunk gör att jag inte vill sätta lilltån där i. Nåja, nu får vi som sagt se vad vi hittar på.
Som jag har väntat
Det var precis likadant när jag var gravid förra gången, jag blev stooooor och otymplig, mest för att jag faktiskt var fet redan innan. Precis som nu, har inte gått upp många gravidkilon utan påslagen var där redan innan. Mina problem kan tyckas, jag vet ju varför det blivit som det blivit, för lite träning och för mycket gott, simpel ekvation, mina val om än mindre bra sådana.
Ingen påpekade detta faktum innan gravidmagen började puta ut... Men nu har det börjat, jag har förväntat mig detta och varit beredd och igår kom det, en riktig klassiker från en granne i pensionsålder:
-Jaha och här växer det på ser jag, är du säker på att det inte är två, hahaha, hehehe, hahaha.
Jag svarade kvinnan i mild ton (det är lätt att den blir alldeles för vass när jag blir irriterad)
-Jaa kära du, du vet ju att jag var fet och stor redan innan och det är det som det beror på, vad vill du att jag ska göra nu gå hem och gråta eller?
Det ville hon inte, hon trodde även att jag skulle tåla hennes kommentar och det gör jag absolut, jag äger min egen kropp, vet vad som behövs åtgärdas efter min graviditet, inte nu. Jag tål det mesta och var dessutom beredd, men människor som envisas med att dela med sig kommentarer av detta slag tappar jag förtroendet för.
Jag kan inte minnas att en man någonsin påpekat något liknande, nope det är kvinnor som bjuder på detta, delar med sig av sin sämsta sida. Kanske för att trycka till/ned, förhöja sig själv, jag vet inte, tragiskt och osympatiskt fenomen hur som haver.
I eftermiddag ska jag ta min feta kropp, bege mig till barnmorskan, som för övrigt anser jag jag varit duktig som inte gått upp många kilon sedan graviditetens start och lyssna på min dotters hjärta, ta lite blodprov och förhoppningsvis därefter fortsätta få njuta av min gravididtet oavsett om andra anser mig var stor som en övergödd padda.
Kram på er och var för guds skull snälla mot varandra.
En dag på Zoo
När man har barn hör det lixom till att besöka djurpark lite då och då, för barnens skull i alla fall. I vår familj är väl intresset lite si så där från alla håll. Jag tycker mest synd om djuren som alltid verkar aningens deppiga av att sitta instängda, sonen tappar ofta tålamodet för att det är för lite action och jag tror maken ofta känner likadant. Men igår begav vi oss hur som haver tilll Eskilstuna och Parken Zoo.
Stämningen bland djuren var över lag ungefär som ovan, lite trött... Eller väldigt trött.
Men några var det full fart på i alla fall.
Några mindre.
Men parken var ren och fräsch och djuren såg ut att ha det gott i alla fall så vi var alla nöjda med besöket och avslutade med ett åk i Piratfallet.
Laddat möte
Imorse var jag och maken med om ett minst sagt känsloladdat möte med lilla loppan i magen.
Är inne i halvtid nu, vecka 20 och det var dags för ett riktat ultraljud, på ett sådant tittar en specialläkare efter avvikelser. Vi har valt att göra detta riktade UL eftersom vår nu 7-årige son föddes med ett allvarligt funktionshinder, då visste vi inte om det innan förlossningen och födseln blev en minst sagt traumatisk, otäck och chockartad upplevelse.
I morse landade vi på SÖS, gick in i det mörklagda ultraljudsrummet, talade med läkaren som hade en förtroendeingivande tysk brytning. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men när doktorn talade om att han såg käkbenet och tungan så tänkte jag att nej nu går det väl på tok, han ser verkligen allt, allt...
Del efter del på den lilla kroppen skannades av, hjärnhalvor, hjärtkammare, lungor, navelsträngsflöde osv. Jag försökte komma ihåg att andas, var så nervös och inte blev det mindre laddat när jag tittade på min fina man som konstant torkade tårar som rann.
Läkaren var lugn och metodisk, meddelade kort efter varje kroppsdel, "dett serr fiiint yyt". Avslutningsvis gjorde lilla loppan en tummen-upp-hälsning, doktorn skrattade och meddelade att allt verkligen såg bra ut. Självklart finns inga 100 procentiga garantier, men så gott det går, gott nog för oss. Vi är inte så lite lyckliga idag, nu ser vi framåt med glädje, "dett serr fiint yyt".
En livfull liten krabat är hon den lilla.
Blabla bla typ
Allt rullar på bra bebisen buffar runt i magen och det känns ordentligt. Snart har halva tiden gått, helt otroligt faktiskt. Igår försökte jag förmå mig att shoppa lite kläder till den lilla men det gick inte alls, känns konstigt helt enkelt.
Vi testade den gamla vagnen som stått och dammat i en si så där 4-5 år, den var inte i något vidare bra skick, rapplig, otymlig och tung så det blir helt enkelt att införskaffa en ny. Jag lade över barnvagnsletandet på maken som förvånande nog åtog sig uppdraget väldigt seriöst.
Just nu lutar det åt en sådan här och så sparar vi gamla vagnen om det blir riktigt mycket snö och slask. Jaja, nog om detta sonen har ju sommarlov och det är strax dax att bege sig ut i solen.
Bild: På oslagbar kombo.
Lyckliga vi
Oro, stress och ångest har gjort att jag stängt in mig i min egen lilla grotta. Stängt in mig för att överleva, för att slippa prata för att inte bli så olyckligt besviken sedan om allt skulle skita sig, för att stå ut. Usch ve och fasa, det har varit fruktansvärt helt enkelt.
Men jag tänkte inte beskriva mer elände än så, nu har jag kravlat mig upp ur deppgropen och tänker aldrig mer återvända dit igen. Allt är toppen, helt obeskrivligt underbart faktiskt. Igår fick vi ett lyckosamt besked, ett besked som vi väntat på i drygt fyra låååånga månader...
Nu börjar livet livet igen, i morse vaknade jag före klockan ringde och var riktigt glad, äntligen skiner solen på vår familj.
Äntligen kan jag glädjas över vår lilla bebis i min mage, nu har vi berättat för de flesta, sonen hjälper redan till med att meddela hela skolan och området om att han ska bli storebror.
Slutligen om någon nu skulle undra varför vi har väntat så länge med att utöka familjen så kan jag å det bestämdaste bara kort meddela att vi har inte väntat, vi har kämpat...
Äntligen händer det något
Idag har jag haft en minst sagt trevlig lunchdejt med både maken och vår gamla vän från norr.
Jag har shoppat loss och bara njutit av soliga staden och sällskapet.
Snart blir det grillat till middag och polarn från norrland stannar kvar tills i morgon.
Längtar bort
Längtar så efter sommaren, skulle faktiskt kunna åka precis vart som helst bara vi kommer bort en stund...
Så less
Vi har varit eländigt sjuka sonen och jag. Sjuåringen har efter en dryg vecka piggat på sig så pass att han kunnat vara i i skolan denna vecka. Idag har jag trotsat vårförkylningen from hell och deltagit i årets städning på gården, gjorde väl ingen vidre insats men jag var med i alla fall.
Nåväl jag längtar verkligen efter att få bli frisk på riktigt, tycker inte jag gör annat än vilar, trältråkigt...
Jaja snart ger det väl med sig, jag börjar känna lite smak igen, känns jättekonstigt att äta utan att känna den minsta doft eller smak.
Hoppas ni mår lite bättre där ute....
Insnöade
Ha, som ett skämt, vaknade upp till detta i morse.
Bilturen till Kungens Kurva blev inställd, inget vidare att bege sig ut på vägarna med sommardäck, likväl som så många andra storstadsbor har vi redan hunnit byta. Bilen nedan är dock inte vår, en insöad liten lastbil bara.
Näe det blir tuben till något köpcentrum idag istället, det snöar fortfarande. Ha en go Lördag där ute...
Vila i frid finaste vän
Tänk, idag är det ett år sedan vår bästa vän dog. Tiden har faktiskt inte läkt några sår, det hela känns fortfarande overkligt och ibland gråter jag likt ett barn när jag hör en viss låt, äter en speciell rätt eller pratar om något som just vi brukade prata om.
Det är verkligen så, att vissa människor kan man prata med om vissa saker och när en sådan person försvinner, så försvinner en del av ens liv och det är förskräckligt helt enkelt. Mikael Wiehe nämnde ngt liknande i så mkt bättre och det stämmer så bra.
Ha det fint och ta hand om varandra...
Härliga Lördag
I eftermiddag får vi efterlängtade gäster, min kusin med familj. Vi lekte jämt som små, bodde i princip tillsammans de första åren (ca 20 år sedan) i huvudstaden. Vem vet det kanske blev för mycket av det goda för sedan tapppade vi kontakten nästan helt.
Men nu är det dags, äntligen och det ska bli riktigt roligt.
Med oss är det annars riktigt bra, sonen som har haft det riktigt jobbigt efter operationen har börjat gå, nästan som vanligt igen. Fortfarande med sin rollator så klart men enligt alla experter så skall han även kunna ta sig fram utan den framöver, så det får bli nästa mål, om än ett långsiktigt sådant.
Han är så duktig min lilla hjälte, kämpar på hela tiden utan större klagomål...
Bild: På virkad Hello Kitty, virkad uggla och stickad "Stockholmsmössa" som sonens småkusiner fick i julklapp.
Gott nytt år
Hoppas att ni alla har haft en riktigt god jul. Vi har bara haft det lugnt och skönt här i huvudstaden.
Nu är det sista dagen på året och jag brukar vanligtvis här i bloggen varje år blicka tillbaka, summera och minnas. Detta år struntar jag helt i det, 2011 var inget vidare bra år, många tuffa fighter och tragiska förluster, självklart en hel del höjdpunkter också, men nu vill jag verkligen bara blicka framåt.
Jag ser fram mot det nya, 2012 kan bli ett riktigt bra år tror jag.
Årets sista dag firar vi med släkt och vänner, kan inte bli bättre...
Gott nytt år alla ni!