Det elfte budordet

Jag såg en liten stare i morse, den var lite trött och instängd i ett hörn vid skolbyggnaden, plötsligt flög den iväg och jag tänkte att det ordnar sig det här, det löser sig nog ändå...
 
Veckan har varit tuff för min familj, den startade med att skolledningen meddelade att vår son inte skulle få behålla sin resurs i skolan som han haft sedan skolstarten. Resurspersonen skulle bytas ut mot en annan trots att vare sig vi föräldrar, vår son eller resurpersonerna själva önskade detta. Jag har gråtit, vädjat, skrivit mail och bett ledningen om att åtminstone få tid att förbereda vår fysiskt funktionshindrade son för detta. Inget hjälpte, dagen efter beslutet fattades berättade skolan mot vår vilja för vår 8-åring att resursen inte skulle få jobba mer med honom.
 
Vår son har varit sänkt och inte sig lik efter detta, han har varit orolig och stressad, speciellt på morgon och kväll. Jag har gråtit tusen tårar för det smärtar så djupt när ens egen unge far så illa. Min ork och kämparglöd försvann, jag ville bara låsa dörren och sova. Sova kunde jag dock ej, orättvisan malde och gnagde i mitt huvud konstant.
 
Igår fick jag jag kraft från min fina väninna som jag i detta forum kallar för Skärgårds-Cilla, jag fann lite kraft där i bottens djup. Jag hittade den där gamla socionomen som bor inom mig, rotade fram lagboken och skollagens alla paragrafer och formulerade en anmälan om att skolan kränkt vårt barn.
 
Denna förmiddag blev anmälan klar och sändes iväg via mail, exakt efter en timma och 59 minuter fick vi besked om att skolan ändrat sitt beslut, sonen får behålla sin resurs som han litar på och har så stort förtroende för.
Ikväll kände jag igen min fina lyckliga gosse igen, han var så glad att allt skulle vara som vanligt i skolan igen på Måndag.
Min morfar hade ett efte budord "man skall icke ge sig". Tack morfar för att du lärde mig det, må du vila i frid. Våra nära är nu åter igen bestörta över att vi så ofta får kämpa så mycket hårdare än alla andra, de tycker att så många allt för ofta sparkar på oss som redan har det så tufft. Visst är det så, det känns inte OK alls när det händer men vi har varandra och går enade som vinnare ur varje strid. Och tänk så många strider vi vunnit, med väl formulerade skrivna ord, ordens betydelse och språkets makt. Jag är tött och mör efter denna vecka men ändå väldigt nöjd över att vi tillsammans lyckades ändra på ett förödande beslut. Att åter se lyckan i barnets ögon igen är ovärdeligt.
Man skall icke ge sig.

Kommentarer
Postat av: Milla

My gosh. Varför GÖR de sådär från början? Har de huvudet under armen? Ingen verklighetsförankring? Tror de att ingen ska reagera - som om att det berörda barnet inte alls är en egen liten person? Ja många frågor väcks förstås när jag läser detta. Sticka och dra täcket över huvudet är ju en helt normal känsla, för att sedan hämta kraft. Så GOTT att det gick vägen!! Att inte ge sig, ett bra budord. Jag är där själv - med min son. Han är ju vuxen, fyller 20 år snart men sedan han var 14 har vi på ett helt annat sätt brottats med sjukdom, frånvaro, skolor, doktorer, BUP, skolkuratorer, lärare... många sorger men också en massa goda människor man mött på vägen. Och framtiden är oviss. Man att ge sig och ge upp finns inte. Förstås! Stor kram Milla

2013-01-25 @ 23:46:41
URL: http://millaflower.blogspot.com
Postat av: Anna - Mamma till Emilia med albinism

Jag känner igen mig så i dina ord. Min dotter har med resurs och man är tacksam för var dag som flyter på. Jag förstår inte att de inte förstår att man som förälder redan har det kämpigt och att man måste kämpa för allt. Antar ni har vårdbidrag? Fick ni kämpa mkt där med? Tycker det är bra att du skriver om hur det är för du är inte ensam. De ska inte tro de kan köra över en när man har rätt. Synd bara att man måste lägga så mkt energi som man hade kunnat lagt på roligare saker.

2013-01-26 @ 22:59:07
URL: http://www.annasdagar.se
Postat av: mia

Milla: Vi har fortfarande inte fått en vettig förklaring. Vi är lättade men oerhört misstänksamma mot skolan. Vi kommer att vara på vår vakt framöver. Kram fina Milla.

Anna: Nope inget problem med vårdbidrag annat än att det är oerhört kränkande att vräka ur sig allt om sonens liv för att få "rätt" ersättning, tror du förstår hur jag menar. Men annars har jag haft strul med de flesta myndigheter, har dock alltid peppar peppar fått rätt efter anmälningar eller överklaganden. Inget jag raljerar eller är stolt över för det suger så av min energi som jag behöver till annat, mitt barn tex. Kram på dig fina Anna.

2013-02-01 @ 23:51:33
URL: http://desperatahemmafrun.blogg.se
Postat av: Sara

Hej vännen, bra där! Ja det är inte klokt vad mkt energi och tid som vi måste lägga på saker (resurser, sjukvård, skola, stöd, lek) för att det ska funka!! Bra att du biter ihop och jobbar vidare, vet du någon sa till mig någongång- att A kom till Er var att ni skulle bli de bästa föräldrarna för A. Alla skulle inte orka , det ger mig ibland lite extra kraft!! Så även för dig vännen! Styrkekramar! Ps kommer ni och badar ngt p måndagarna? Kram

2013-02-04 @ 19:17:42
Postat av: kamilla(:

HAR FRÅGESTUND PÅ BLOGGEN!
har precis skapat bloggen och skulle vara kul med lite frågor osv.
kika in och kom på nån fråga, skulle vara jättesnällt!
tack !
kram♥

2013-02-16 @ 13:16:03
URL: http://nattstad.se/kamillaajonsson

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0