Desperata Hemmafrun

Carpe Diem

Rödsprängda ögon

Graviditeten börjar närma sig vecka 31, inte så lång tid kvar nu och det är full fart på lilla loppan i magen. Hon glädjer mig varje dag, snart åttaårige sonen likaså.

Livet jäklas dock igen och stinn på hormoner gråter jag mest varje dag, tänk detta som borde vara en tid av lycka och glädje.

 

Jag tror att jag mumlat om detta tidigare så jag ska inte bli långrandig annat än att förklara att livet som förälder till funktionshindrat barn periodvis upplevs värre än att stekas levande i en helveteshåla. Nu är vi inne i en sådan period igen, jag är så less, trött och slut just nu på både myndigheter och skola.

 

Tänk att det är så här det ska vara, år ut och år in, jag vet människor som ger upp för mindre motgångar, hur mycket är det tänkt att man ska mäkta med. Som om funktionshindret i sig inte vore nog. Idag är jag trött, har rödsprängda ögon och tycker att livet känns förfärligt orättvist. 

 

I helgen ska jag mysa med min familj, låtsas att vi har det bra och är alldeles normala. På måndag ska jag ta tag i skiten igen, ringa alla tröttsamma samtal, ta emot all skit och alla oförskämdheter för att min son skall få det han har rätt till. Inga konstigheter, vi är inga paragrafryttare som skriker och gapar efter mycket ska ni veta, bara att vår son får rätt till samma start i livet som barn utan funktionshinder får

Over ´n fucking out...

En hel massa styrkekramar till dig och din familj!
Hoppas du snart har bättre ork, och att ni får det ni har rätt till...

Åh spännande med den nya lilla... Men blir ledsen över det övriga kämpandet. Just det att det finns rättigheter, men inte tilgänglighet till dessa är ju extra tråkigt. Upplever dessa saker på nära håll men då gäller det äldrevård. Man har rätt att få hjälp med en sak, men de som utför säger något annat, säkerligen för att de själva inte vet eller är överkörda och frustrerade. Hoppas helgens andrum ger ny styrka. kram Milla

Jag vet hur du känner dig =\
2 år har gått och jag trodde att det skulle lugna ner sig men precis när det har gjort det så är det ngt nytt....
Jag skulle behöva en assistent som kan ringa allt, ta emot alla samtal, papper som ska skrivas, intyg, läkare bla bla bla.
Men man gör ju allt för sin lilla stjärna =)
Du får försöka att inte låta det ta all din energi, det är nog lika bra att man vänjer sig vid att så här är det och kommer säkert att vara i många år till, men att man lägger fokus på allt det andra, som t.ex. det som väntar er =)

Åsa: Tack det värmer
Milla: Å tack jag fick massor med styrka:)
Anna: Tack för din fina kommentar.