Desperata Hemmafrun

Idag pratade jag med en pappa på dagis, rakt på, rakt fram, inga krumelurer och inlindade frågor som kräver att tankebanan får gå två eller tre varv innan man svarar.
Jag gillar det, den där raka kommunikationen som faktiskt just pappor (några av dem jag har talat med iaf) har. Jag gillar så klart de andra mammorna med men det är något enkelt och simpelt i dialogen med vissa män.

-Ahaaa du är mamma till han som sitter i rullstol?
-Vad har han för sjukdom egentligen?
-Hur tar han det?
-Hur funkar det här på lekis?
-Går det bra att lämna?
-Är han ledsen för att han inte kan göra allt som alla andra?

Enkelt att svara på och tillsammans kom vi fram till att det viktigaste är att själv inte vara bitter, att så många egentligen kan vara bittra för precis ingenting, att det bara är att kämpa på och leva så vanligt man bara kan oavsett vad man har för förutsättningar.

Jaja nu måste vi rusa vidare, utan att ta livet av oss i nedförsbackar, nu är det halt ute också.

Ha en fin dag där ute...