Desperata Hemmafrun

Bild: På tapeten i vårt vardagsrum som jag är så förtjust i att jag planerar att "ta med den" vart än vi flyttar

Det känns alldeles rätt och bara ljuvligt nu, livet alltså. Äntligen ett eget hem på riktigt, jo vi har ett hem nu så klart men ingen av oss har upplevt detta hem som något permanent. Vilket har resulterat i att det mesta är halvdant och halvfärdigt...
"Åååååååh varför blir vi alddrig klara!" Har varit en stående kommentar från min sida. Mannen i huset tror jag inte bryr sig lika mycket men detta har stört min sinnesfrid en hel del faktiskt. Vi bor nu i en hyresrätt hos en totalt ointresserad privatvärd. Vi har nymålade väggar och tapeter i färger som jag gillar men har inte velat investera i så mycket mer eftersom här är så litet. Hela tiden har vi haft i åtanke att "vi väntar, vi ska ju snart flytta någon annan stans". Så soffinköp, garderober, smarta förvaringslösningar har fått stå tillbaka eftersom vi vetat om att om inte allt för länge så flyttar vi till större och då, då ska det införskaffas sådant som vi verkligen gillar och inte bara köpa inredning i miniformat som bara passar till denna lägenhet.
Tänk vilka ljuvliga bekymmer att fundera över medaljongtapeter i sovrummet, vitvaror i rostfritt i köket, ekluckor eller inte och vilken färg på kaklet ska det egentligen vara på toa nr 2?

"Vår" våning, lya, eller bostadsrätt är reserverad, lånelöftet är klart, vi ska bestämma oss denna vecka men det känns redan som om beslutet är fattat. När det flyter så flyter det på ordentligt i denna familjen. Ned som en pannkaka och upp som en sol, så ser det verkligen ut i vår familj. Vi ger aldrig upp, vi återhämtar oss alltid efter motgångar och blir allt starkare och starkare.
Ge aldrig upp gott folk, solen finns ju där bakom molnen även om den inte alltid syns, men när den väl tittar fram är det så in i norden (hade tänkt lägga till en svordom men det pasade sig inte riktigt i denna smått religiösa avslutning) gott.
Ha en go kväll så ses vi i morgon...