Desperata Hemmafrun

En liten nostalgitripp var det allt att gå in i godisaffären Frukthörnan. Butiken har "alltid" funnits där och jag köpte ofta karameller hos de snälla tanterna som barn. De två tanterna som då ägde hörnan jobbade inte kvar men en underbart trevlig liten människa har nu tagit över och inriktat sortimentet mot fin choklad. Jag köpte en gobit och var naturligtvis tvungen att berömma henne för att hon bevarat originalinredningen som inbringade en massa minnen.

Hagagården är ett minne blott, det gamla blekgröna trähuset finns inte längre kvar. På hagagården år 1985 köade tonåringarna länge om lördagskvällarna för att få dansa halvskumma discodanser. Jag minns att det var en speciell stil som gällde och alla skulle i princip röra sig på samma sätt, inga yviga rörelser, ett ben i taget ut åt sidan och armarna rördes bara lite, lite. Hur fånigt som helst men innan det var lördagskväll och dags för ett besök på Hagagården övades de "coola" movsen in...

Ångestbyggnaden, en gymnastiksal, Vasaskolan, årkurs nio och en mardrömsgympalärare som tyckte att det var helt OK att vi skulle åka längdskidor runt i en liten ring på en minimal snöbeklädd fotbollsplan. Givande? Svar nej. Förnedrande? Svar ja för att bredvid byggnaden låg gymnasiet och för tonårsbrudar som trodde att allt kretsade kring dem fasades över tanken på att gymnasieleverna skullle stå och skratta åt oss.