ett låååångt inlägg om mig, för den som orkar...
Ni som känner mig på riktigt vet varför jag ibland sitter uppe och ugglar framför datorn om nätterna. Inatt är en sådan natt, det går bra och datorn hjälper mig att hålla mig vaken. Ni andra som inte vet lika mycket om mig kanske undrar och för er förklarar jag inatt kortfattat men i bloggsammanhang med ett långt inlägg.
Allas våra liv är så olika och ibland så lika. Mitt liv har kommit att bli så annorlunda, frustrerande och energikrävande på många vis och alldeles underbart på andra vis.
Mitt livs största lycka och djupaste olycka skedde när mitt barn föddes för snart tre år sedan. Lycka över att han kom och olycka för att han föddes med ett funktionshinder som bla innebär att han har sämre andning än oss andra.
Jag är en stolt mamma till en son som otaliga gånger har kämpat sig upp från dödens rand. Jag kan inte förklara hur man klarar av att gång på gång se sitt barn vara på väg att lämna jordelivet. Det är så overkligt hemskt men det går, allting går och man klarar verkligen av mer än vad man någonsin trodde var möjligt.
Det är inte synd om oss, vi har lärt oss att leva med detta och tar vara på varje dag vi har tillsammans med vår lilla hjälte. Lyckan bor hos oss så länge han får leva tillsammans med oss, han är så envis och ger oss så mycket kraft och glädje. Skulle ni träffa honom så skulle ni direkt förstå att med en sådan liten livsnjutare i sin närhet så är det alldeles omöjligt att ge upp, han är underbar helt enkelt.
Då och då drabbas vi dock av bakslag, antingen på grund av att sonen drabbats av en enkel infektion som kan innebära akut fara eller på grund av att de människor vi tvingas ha kontakt med för att lösa allt praktiskt runt i kring allt för ofta besitter brist på empati och kompetens. Det är oftast då som jag terroriserar er alla med luddiga inlägg.
Jag tänker inte fördjupa mig vidare om den delen av sonens liv i detta bloggforum av den enkla anledningen att han själv är alldeles för liten för att meddela om han vill lämna ut just den delen av sig själv till alla er.
Men om ni någonsin slagits av tanken om varför jag är "hemmafru" med en son på tre så har ni nu fått svaret - han får helt enkelt inte gå på dagis pga infektionsrisken.
Bloggen är mitt andningshål, mitt forum och här skriver om diverse "trams" eller luddiga suddiga inlägg bara för att det gör mig gott. Ibland visar jag bilder på mig själv, ibland som inatt delar jag med mig av mitt riktiga liv. Jag väljer dock att inte lämna ut hela mitt namn och precis allt i min vardag och det gör jag i tron om att skydda mina närmsta och mig själv.
Jag är glad över att jag hittade bloggvärlden och jag är glad över att ni hittade hit till mig. Era kommentarer stärker mig och ger mig så mycket hopp om att goda människor finns där ute. För jag har i alla fall haft turen att bara belönas med goa snälla kommentarer och det tackar jag er för allihopa...
Bild: Ett försök att fånga gårdagens månsken men kameran vill inte riktigt.
Stå på dej..!!
TACK!
För att du delar med dig, så fint skrivet, jag fick en liten tår i ögat.
Ja, våra barn är den största gåva man kan få. För dem går man över eld och vatten, blir den starkaste av starka, men även den svagaste av svaga.
Jag har följt din blogg ett tag och erkänner att jag faktiskt undrat ibland hur du fortfarande lyckades vara föräldraledig/hemma från jobbet. Nu vet jag och förstår. STOOOR KRAM till er!!!
*kramar om hårt*
Kram på dig!
Jag hade ingen aning om detta,förstår att det måste vara tufft ibland.Ens barn är det mest värdefulla man har!
*kram*
Tack för att du delar med dig av ditt liv. Det blev en sån där "stanna upp *aha* tänka efter-grej"
Kämpa på!
Som jag sagt flertalet ggr. Du är en fantastisk människa! Du vet var jag finns. Närsom!!!
Största kramen till dig och de dina!
Små barn, stora barn, små vardagshjältar som finns där ute utan att man vet om dem när man passerar en liten hjälte på väg till bibblan. Små barn som inte någonsin ber om att vara en vardagshjälte men som älskar livet för livet självt. Vi har begåvats men ett sådant barn både du och jag och de gör livet rikt att leva, får en att fatta beslut och ändra på sitt liv då man inser att det finns annat som är mycket viktigare!
Stor kram
Tack för att du delar med dig, plötsligt blev allting mycket mer personligt.
Vilken inspirerande syn du har, tror det gör lika mycket för alla som läser som det gör för dig att dela med dig.
Önskar er all lycka.
KRAM
bamsekram till dig för att du tog steget och berättade det här för oss. jag har visserligen aldrig undrat varför du är hemma, men jag har nog heller aldrig riktigt fattat hur gammal din son är. du verkar vara en helgo människa som ger din familj allt och lite till, och det är
nog ingen slump att han valde ut just dig till sin mamma. kraaaam!
Har inte kommenterat på ett tag men läser nästan varje dag! Det kändes "bra" att vi läsare fick veta lite mer om ditt liv. Det rätade ut en del frågetecken som ibland har gjort din blogg OCH dig lite svårtolkad. Du kanske inte vill berätta vilket funktionshinder er son har men jag vill ändå fråga! Jag har nämnligen en kompis som har en son med cystisk fibros och när du skrev om andningsproblem funderade jag över om er son var drabbad av samma sak. Det är helt OK om du inte vill berätta!
Jag har, precis som Marie, varit lite frågande ibland till dina blogginlägg. MEN nu förstår jag anledningen till dina downs. Stor kram!
Blir alltid så otroligt inspirerad av din blogg. Särskilt dina fantastiska middagar! Tack för att du skriver!
Kära du! Största hjärtekramen till dig... Vad bra att du valde att berätta, tycker jag.
Kramar till dig och din familj. Jag förstår att det kan vara skönt att skriva av sig ibland men ändå vara anonym. Fint av dig att dela med dig ändå, jag tror alla som har barn fick en klump i halsen av att läsa inlägget.
Beccs: Varje dag:)
Helena: Tack och kram tillbaka:)
mezzie: Kramar lika hårt tillbaka:)
Jenny: Jättetufft men mest bara glädje faktiskt:)
Åsa.S: Å tack för att du tittar in här titt som tätt:)
Mira: Tack goa du och jkag är glad att du finns, kram:)
Nettan: Ja vi har ju det och som jag sagt tidigare, känner igen så mycket i dina tankar som delar med dig av:)
Samira: Man blir så rädd om livet och när man slipper leva minut för minut, därefter dag för dag och nu kan planer för lite längre framöver så känns det som om man vunnit högvinsten:)
Jessica: Gulledej:)
Marie: Kul att du läser här:) Livet självt är inte så lätt att tolka, och via en blogg och över lag ska man nog kanske akta sig för att försöka läsa av och tolka människor. Vad gäller diagnosen så är det inte den som sonen drabbats av.
Jessika: Livet är nog ingen räkmacka för någon, alla har vi våra downs, jag skriver även om dem när andan faller på. Ha det gott:)
Karin: Tack vad gulligt:)
Lärarinnan: Vad bra, nu längtar vi efter er!
Tina: Å kramar tillbaka:)
Ett otroligt starkt, men samtidigt sårbart inlägg.
Jag beundrar er, som trots er prins svårigheter, njuter av varje stund som du säger.
Jag har aldrig undrat över varför du är hemmafru, alla har rätt till sitt eget val, men nu förstår jag dej mer.
Massa Styrkekramar,
jag håller tummarna för er, nu & i framtiden!
Rebecka: Tack:)
Tack för att du delar med dig av en mycket privat sfär av ditt liv. Jag känner med dig starkt! Dels för att jag har barn själv och fått lyckan att uppleva den villkorslösa kärleken från dem. Men även för att vår ena dotter föddes för tidigt vilket var en av de största kriser jag genomgått i mitt liv - jag har aldrig varit så hudlös, sårbar och maktlös som då. Men på något sätt hämtar man kraft genom ens barns livsvilja och tackar varje dag man får vara tillsammans med dem och lära känna den unika person som de är.
Ta väl hand om dig och din familj. Stora kramar!
