obekvämt
Igår kväll hade jag ett mindre bekvämt samtal med min rara man. Jag kan tala om allt med maken men att framlägga kritik gentemot hans mor det känns inte bra... Min önskan har alltid varit att vi bara skulle kunna umgås allihopa som normala människor...
Men efter att ha försökt i miljoners år så har jag givit upp, som sagt jag kan inte förställa mig mer, mår dessutom skräp av det. Det har kommit till en slutpunkt där jag inte står ut längre...
Tack och lov tog maken det med ro, han förstod mig till fullo. Det är dock tråkigt och ledsamt och hur vi ska lösa det vet vi inte. Sonen behöver självklart sin rara farmor men jag ska slippa alla besvär som hennes besök innebär för mig. En tung sten har lättat, jag känner mig gladare och bara på topp igen, lovely...
Hej vilken fin blogg du har.. *ler*
anki/barbakvinna: Tack söta du :)
